Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalin såsom politiskt-vitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
dem hisna; men öfvergaf ej sin föresats. Dock uppsköt han
dess utförande, »tills han någon tid hade vistats i stora
verlden, och funnit henne sådan, att hans förmåga väl kunde svara
mot bördan». Nu yppade han sin afsigt för ett litet antal
förtrogna, som ej hisnade, utan gladde sig och uppmuntrade hans
företag. De ville äfven sjelfve genom skriftliga bidrag
medverka. Dalin bodde då i det välbelägna Rålambska huset på
Kungsholmen, hvarifrån han ägde en fager och upplifvande
utsigt Han ffhörde der på ett lagom håll det stormande
stadsbullret, för att fri och ostörd beskåda både den öfre och
undre verlden, och låta sin ämnesrika föreställning leka efter eget
behag». Här, i hans boning, sammanträffade ock de till
Argusbedriften sammansvurne; bland hvilka hans kamrat i kancelliet
(sedermera stats-secreteraren) Carleson, utgifvaren af den äldsta
svenska antbologi, stod honom närmast i både hufvud och
förtrolighet. Man uppläste för hvarandra «sina föreslagna ark»:
men snart blef Dalin ensam om företagets utförande. Ty «det
dröjde icke länge, förrän han tog så stora steg framför de
andra, att de måste lemna honom allena och till eget öde».
Sådant var den ryktbara tidskriftens upphof.
Huru detta «öde» utvecklade sig, veta vi. (tingen auctor»,
sade Celsius 1764, «har intill denna dag i detta riket haft en
dylik lycka. Det blef liksom tomt, och man sörjde öfver hela
riket som öfver ett besynnerligt dödsfall, då Argus ändteligen
kastade sin penna». Obillig vore af oss, som nu lefva, den
begäran, att erfara någon flägt af samma hänryckning. Med
undantag af Brynilda, finnes väl bland Dalins större skrifter
ingen, som nu förekommer så gammalmodig. Icke dessmindre,
samt oaktadt sedernas, porträtternas, skämtets, undervisningens
och sjelfva språkets förändring, blef den med all rätt
grundpelaren för Dalins ära. En tidskrift, hvarigenom för årtionden
en nations vers och prosa, smak och öfverhufvud själsodling
omskapas, är ingalunda någon vanlighetens företeelse; lika litet,
som en författare, hvilken i sitt tjugufemte år kan med en
sådan framträda, är någon af Gud och naturen kargt utrustad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
