Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalin såsom politiskt-vitter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
Jag skalle förmoda, att äfven vår gustavianska skolas kritik
borde här finna sin fordran på «episk höjning» någorlunda
uppfylld. Säkert är, att stoltare alexandriner voro, intill den tiden,
ännu icke gjorda på svenskt tungomål. Att den vanliga episka
ingångs-formeln ej var Dalin obekant, synes i hans epopéer om
«Ulriksdals-Promenaderna 1751»; der den fjerde, som är ett
lof qväde öfver drottningens styfkjortel, intonerar helt ordentligt:
«Jag sjunger om en drägt» m. m. Dock har visserligen, i sitt
hela, detta frihets-qvädes diction en förtjenst, hvars egenskap
långt oftare är en klarflytande jemnhet, som ej sällan utvattnas
ända till hvardaglighet och låghet, än någon synnerlig
lyftning; antingen man vid det ordet fäster en oratorisk, eller en
rent poetisk mening.
Annorlunda dömdes af Dalins samtida. De funno der allt,
«hvad en mästare i konsten kan bringa tillsamman: höga
tankar, vigtiga ord, liflig målning, redig och afpassad städning,
och i versen den myndiga gång, som ett ämne af sådan
värdighet fordrar»*). Ännu 1769 såg Gustaf III der «en Tassos
och en Ariostos skönheter: i tankarnes styrka, i uttryckens
ädelhet och höghet, i versens harmoni». Öfverst bland berömmarne
stod Tessin. Han var rätte mannen, att värdera både
lärosättet och läran. Den sista var ju — hans och hattarnes!
Ett förhållande, som Hammarsköld påstår vara »tillräckligt att
i poetiskt hänseende bryta stafven öfver skriften». Ganska
obetänkt! ty hvilket öde skulle då drabba den af honom sjelf
berömda visan om Sinclair? eller hvad annat är väl äfven denna,
än «ett politiskt parti-poem, uppsatt efter hattarnes
grundsatser»? Onekligen sväfvade för hattarne den vackra tanken af ett
svenskt folklynne, hvars grundkänsla skulle vara en oskiljaktig
enhet af medborgarsinne och hjeltesinne. Dalin ville, liksom
de, för den nya frihetens sak begagna just de djupt nationala
sympathierna för Carl XII, krigar-äran och konunga-höghetens
*) Så Sotberg, i sitt tal vid begangelse-akten efter Dalin och
Klingenstjerna.
Siare o. Skild*. III. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
