Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalins senare lefnadsålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
som han ofta begagnar i de stycken, der han (såsom det
fordomdags hette) «gantas med tärnorna». Men sjelfva sättet af
denna dubbla språk-förbråkning tyckes, oaktadt hvimlet af
(troligen uppsåtliga) grammatikalfel, genom sin ordfyndighet och
ledighet intyga helt annat. Besynnerligt nog, att han kunde
tillåta sig dylikt just vid ett hof, der konung och drottning voro
tyskar, och derföre, när de ej talade franska, sjelfve uttryckte
sig i en ditåt lutande patois! Men det skedde tvifvelsutan med
deras eget goda minne. Hvarken Fredrik, eller Adolf Fredrik,
eller Lovisa Ulrika, hyste någon aktning för sitt modersmål.
Den förste missaktade det af likgiltighet; de bägge senare af
ensidig fransyskhet. Man bör ej undra, att den preussiske
Fredriks syster häri liknade sin broder: det må tvärtom räknas
henne till en märkvärdig förtjenst, att hon ändock lade vigt
på svenska språket; hvilket hon omsider talade temligen väl,
och skref nästan regelrätt.
Knappt hafva Dalins granskare varit i någonting så
en-hällige, som i erkännandet af hans stora, och flerfaldigt
välbe-gagnade, makt öfver svenskan. Men huru stor den makten
var, eller till hvilken grad han såsom svensk stilist var mästare,
inser man dock först till fullo, när en hop af hans numera
bortglömda småskrifter framvisar honom ungefär lika
hemmastadd i alla andra det svenska språkets tidehvarf, som i hans
eget. Det gifves, uppifrån de gamla folkvisornas och
rimkrönikornas tidsålder, ingen skepnad, ingen skiftning af herrskande
språksätt och skrifsätt, som han icke kunde, för ro skull,
använda; och ingalunda blott med ett lösligt uppsnappande af
vissa glosor, ordvändningar och stafnings-egenheter, utan med
verkligt bibehållen fysionomi, både af dess grammatik och dess
anda. I detta hänseende veta vi allsingen svensk författare,
som är med honom jemnförlig. Sådana voro, i hans
uppfattning af modersmålet, hans takt, kunskap och mimik, att han
förmådde när som helst kasta sig in i hvilket svenskt idiom
han behagade, och begagna det, till vers och prosa, med
samma vighet. Stundom skref han i 1300-talets svenska; stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
