Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalins senare lefnadsålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
ribi, à la faqon de Barbarie, mon amie; hos icke få, äfven
deremot svarande svenska: såsom «allfc väl, J förstår mig väl»,
— med flera af samma art. "Föröfrigt är svårt att säga, hvem
han muntrade mest: hofvets herrar, eller hofvets damer. Af
de sistnämnda besjunger han dock oftast de unga; och bland
dessa tyckes en fröken Anna Margareta Wrangel hafva lifligast
sysselsatt både hans penna och hans hjerta. I allmänhet synes,
att de yngre hofdamerna betraktade honom som ett slags
gemensam farbror, med hvilken man kunde umgås på ganska fri
fot, och som alltså äfven var privilegierad till en viss
fritalig-het. Deraf följde, att man öfver en och annan liten
grofkor-nighet ej höll noga räkning. Den var det icke då; eller
befanns så obetydande, att den kunde passera förbi, under ett
gamman i all tukt och ära.
Visserligen funnos bland dessa herrar och damer jemväl
sådana, som i Dalin sågo blott en på stat hållen
lustighetsmakare. Det var honom ej okändt. Men huru man ansåg en
role, hvilken han ej föraktade att spela, tyckes varit honom
alldeles likgiltigt. På ett sällsamt vis afsticker mot allt detta
hans icke dessmindre ständigt bibehållna fåordighet,
tankspriddhet och på visst sätt eremit-väsende, med själens innersta
fästadt alltjemnt vid fäderneslandets öden och häfder.
Tvifvelsutan står Dalins enskilda personlighet nu redan för
våra läsare temligen klar. Af naturen tystlåten och böjd för
en stilla lefnad, blef han genom omständigheter och pligt en
umgängsman, en verldsman, en hofman, som dock med
förunderlig klokhet och konst förstod bevara sitt inre lifs
oafhängighet. Alla hans biografer sammanstämma i att skildra hans
sinnelag såsom ej mindre godlynt än gladlynt. Enhälligt säga de,
att hans löje kunde vara skarpt och hans penna hvass, men
mot felen och dårskaperna, icke mot personerna; att hans
hjerta var uppfylldt af vördnad mot skaparen och djup aktning för
all sannskyldig gudsdyrkan; att han aldrig missbrukade
anseende och lycka till någons förfång; att han sökte vänskap, och
fann den; att den å hans sida hvarken bröts eller svigtade;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
