Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Henrik Mörk, Sveriges förste roman-författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
nen snillets strålar, och en dppenhjertighet, ofta munter, lade
genast i dagen hans tankar och hela sinnelag. Icke stolt, men
om om sitt ämbetes dyrd och värdet af sitt författarkall, var
han, när så behöfdes, dristig och frimodig; alltid redebogen alt
infinna sig ehvar pligten kräfde hans närvaro, men eljest helst
ensam och ogerna besökande andra än dem, af hvilka han
kände sig fullt förstådd; gifmildt delande sitt knappa bröd med
Ak ännu fattigare nästa; mot gynnare erkänsam, mot vänner
trofast, mot ovänner försonlig. Under de senare åren bestodo
hans förnämsta -—• och kanske enda — uppfriskningar i de
Stockholms-resor, dem han företog i Vetenskaps-Akademiens
uppdrag såsom talare på dess vägnar. Hos Dalin, som alltifrån
Adalriks utgifvande gjorde sitt bästa att verka till hans fördel,
var han då en välkommen gäst; och än mera sympathiserade
med honom fru Nordenflycht Ofta blef han ock «hedrad med
bref ifrån folk dem han aldrig sett, de der alla med utsöktaste
ord, liksom på allmänhetens vägnar, betygade honom både
vördnad och erkänsla». Hvad han sjelf tänkte om sig och sin lott»
torde i dessa ord nogast finnas uttryckt: «Då jag, uti ett ofta
med bekymmer uppfylldt sinne, ändock kunnat hysa så muntorn
och höga tankar, är ingen tvifvel, att de ju hade tvingat s%
än högre upp, om lyckans gunst endast något litet velat fatta
naág under armarna». Det är en tung suck; en hel
riktbegåf-vad menniskoförmåga utandas der sin sammanpressade klagan,
Men äfven den är en flägt, som försvinner. Den varelse, som
hette Mörk, har längesedan upphört att sakna någon jordisk
lyckas ynnest
Sedan min barndom har jag ej återsett Mörks skrifter förr,
än vid detta tecknande af hans bild; och jag har dem ånyo
att tacka för ljufva rörelser, — om ock, numera, mindre väckta
af sjelfva skrifterna, än af de minnen, som outplånligt vid -dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
