Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalinske Smaklärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
för, böra förkastas — dock med undantag af «Gudinna» och
«Grefvinna». Vidare förklarade han: att «verser utan rimslut»
äro — «döda», och derföre »kunna älskas blott af Poesiens
ha-tare»; att alla svenska versslag måste fördenskull vara rimmade;
att de äro till antalet rätteligen nio; och att han anmärkt
endast de versslag, «som äro i hans smak; emedan de öfriga lätt
kunna umbäras.» Det förutgående angifvandet af de särskilda
skaldskaps-arterna är likadant. Sina reglor säger han sig hafva
lärt af Horatius, Boileau, De la Mötte och Voltaire.
Ungefär med lika grundlighet, men med en redan
fullmognare fransyskhet, undervisade och agade Budin och
Ristell: den förre i sin «Vitterhets-Journal» (1777); den senare i
sin «Vitterhets- och Gransknings-Journal för år 1778». Väl
ägde vissa af de föreskrifter, som hos den tidens granskare
förekomma oss dels halfrigtiga, dels ytterst triviala, sina giltiga
anledningar i en mängd både äldre och samtida
vitterhets-försök, och voro således då ännu nödvändiga. Så t. ex. budet,
att «icke låta flera än tvenne maskulina eller feminina verser
omedelbart följa på hvarandra»; så ifrande t mot den af så
mången åberopade lic ent ia poetica. Man påminne sig blott, i
förra fallet, slika förfärliga långsläpigheter, som Spegels «Guds
Ver.k och Hvila», i oafbrutet feminina alexandriner; i senare
fallet, huru lic en tia poetica, eller hvad äfven plägade kallas
«poetiska tillåteligheter», gemenligen betydde den frihet att
ömsom stympa, ömsom förlänga orden (skrifva ei T och pin’ i
stället för eller och pina, grymmer och långer i stället för
grym och lång m. m.). Men särdeles betecknande för det
vittra tidslynnet är Eudins oråd till en ung Skald», att läsa
»alla nyare philosopher, som skrifvit lika en Locke och en
Bay le»; hvaremot han «behöfver blott till namnet känna Wolff,
Puffendorff och deras likar, för att tjena honom i en satir»
(förmodligen såsom mönsterbilder af pedanter och skolfuxar).
Af alla dem, som skrifvit på den af dessa granskare djupt
föraktade tyskan, erkände Rudin blott en enda för poet: «han
heter Hagedorn». Större gagn gjorde han genom att ombesörja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
