Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Creutz och Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
hvilka sedan fullare utklingade i Gyllenborgs Årstider och
Oxenstjernas Dagens Stunder; skarpast i »Lögnens
Försvar», ett öfver bakdanteri och slemma politiska
parti-manövrer ironiserande stycke, der man skulle tro sig igenkänna
Gyllenborg, så framt ej en viss glädtig lätthet forrådde den rätte
författarn. Samma egenskap särskiljer hans «Fabler» ifrån de
Gyllenborgska. Egentlig ’mjältsjuka var väl aldrig hans sak;
försöket att skildra en sådan, i «Ode öfver Ängslan», har
något våldtvunget. Här, och i hans flesta skaldestycken, röjer
sig dessutom (på flerahanda sätt) mycket, som ännu smakar
starkt af både Dalin och af för-Dalinska skalder. Mest är
Creutz sig sjelf i den förr så berömda idyllen: «Atis och
Camilla, Skaldedikt i fem Sånger». Ämnet är, huru en
herde och herdinna i Arkadien, af hvilka den senare är tillika
en Dianas prestinna, fatta till hvarandra en kärlek, som af
gudinnan underkastas en och annan pröfning, men slutligen
vinner hennes bifall: en högst enkel historia, der uppfinningen
ligger ojemnförligt mindre i berättelsen, än i hvarjehanda
särskilda episoder. Sådana äro (bland flera) herdelifvets fröjder och
festberedelser, i andra sången; målningen af Hoppets tempel, i
tredje; den Lidners-artade taflan af Tystnadens lund och
tempel, i fjerde. Slutet inledes genom en praktfull uppenbarelse af
den försonade Diana. Det ifrån fru Nordenflycht ärfda
herda-qväds-maneret, som jemväl änklingar hos Gyllenborg och tillsist
efterklingar hos Oxenstjerna, visar sig i denna idyll såsom ett
väsendtligen fullkomnadt, ja, såsom ägande sin högsta på svenskt
språk uppnådda fullkomlighet; hvadan ock följer, att det här
framstår i allt det behag, som nära intill öfverskylning mildrar
dess svagheter. Både förtjensterna och bristerna sammanhänga
med den grundbeskaffenhet, att en innerlig, rik och ljuf
känsla, flödande från en verklig natur som dock till en del blifvit
undanskymd, med sin oskuldsvärma bekämpar och vill
genomtränga en mottagen surrogat-natur, som ställer sin theatraliaka
dekoration emellan henne och den äkta natursanningen. Så
långt, som i denna kamp en seger är möjlig utan dekoratio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
