Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
281
Min syn, som öfverallt af villor stangs och motas,
I en förställd nator med falska bilder hotas,
Vid en förförisk dag.
Hon fåfängt lyses opp. Det sken sig maktlöst höjer
Ej lifvar hennes bild, ej dagens m&lning röjer;
En hvithet, jemn och kall, dess skiften öfVerdrar.
Så, när i dödens famn man ser en skönhet härjad,
Af alla blommors glans, hvarmed dess hy var färgad.
Ar liljan ensam qvar.
Sin makt vid månens ljus en hemlig oro sträcker,
Och tankans strödda kraft och hjertats känsla väcker,
Som enslig, öm och djup, församlas p& engång.
Han hör ej glädjens ljud sin stillhets timmar störa;
Och kärlek blott, och sorg, till vittne honom göra
Af deras blyga sång.
Från hvilans sötma skild och för bekymret vaknad»
När allt får smaka frid, du klagar, trogna saknad!
Med ömhet fastad än vid din försvunna lott.
I nattens tystnad van att dina tårar gjuta,
Du bär dem åter dit: den tröst du än kan njuta
Är — deras frihet blott.
Med dig, i samma sken förborgadt, snillet vakar:
När ömsom från en krets, hvars löjen det försakar,
Det söker visheten, i nattens tystnad lärd;
Och ömsom i en flygt, som ej sig låter styra,
Förtjnsadt genomfar, med sånggudinnans lyra,
Inbillningarnas verld.
Men — hvi skall detta samma ljus äfven låna bistånd åt
brott? För solens öga rädes den mörka illbragden: men, när
oskulden sofver, ledes den af månens blick tillbaka ur sin kula.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
