Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
värst af allt var, att jag befann mig nästan utan
penningar, då jag ankom till Köpenhamn. Fruktan, som
drifvit mig att rymma, lemnade nu rum för en slö
likgiltighet, och hade jag kunnat få komma in i ett
fängelse, utan att först ställas inför brottmålsdomstolen,
skulle jag föredragit detta framför allt annat; men
tanken på min mor, Hedda och — Walléns kom mig att
spritta upp ur min dvala, jag jämrade mig högt, och
så tyckte jag mig se mina afundsmäns hånfulla blickar,
höra deras skratt. Jag måste bort, långt, långt!
Men penningar ? Jag erinrade mig de hemliga
spelhusen, begaf mig en afton till ett dylikt och
förlorade der mina sista penningar. Fruktan och
förtviflan ingåfvo mig beslutet att stjäla medlen till min vidare
flykt, men då jag från spelhuset trädde ut på gatan,
lades en hand på min axel, och en bekant röst
helsade: "God afton, Londer!" under det att en annan
stämma tillade: "Yil De være saa artig at fölge med."
I svensken igenkände jag en polisbetjent, vanligen
kallad Argus,’ en man som vederbörande alltid använde
vid uppdrag, som fordrade klokhet och grannlagenhet,
och då man utsett denne man till att efterspana och
hemforsla mig, hoppades jag att ej blifva bemött som en
"va,nlig, simpel brottsling", och jag började med ett
visst lugn eftertänka den rol jag nu hade att utföra.
Det låter otroligt, men är icke desto mindre
sanning, att jag mera tänkte på tidningsreferaterna än på
mor och fästmö oeh mera sysselsatte mig med tanken
på det intryck mitt vackra, bleka ansigte och värdiga
hållning skulle göra på publiken än på mitt blifvande
öde. Jag tyckte mig vara förste skådespelaren i en
stor tragedi, och den känsla jag erfor var snarare
debutantens rampfeber än den fångne brottslingens
ångest. Jag kunde vid återresan sitta långa stunder,
med hufvudet i händerna, och lyssna till en inbillad
dialog emellan stadens store, en dialog, som alltid
slutade med deras beundran öfver det stora
konstverket i förfalskningsväg, som jag helt säkert med heder
hade fullbordat, om jag fått tid på mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
