Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
ansigtet; jag befann mig då utanför fångelset, och
gevaldigern befalde mig med hög röst att stiga i
vagnen. Då vaknade jag åter till fullt medvetande, ett
rop af fasa gick öfver mina läppar när jag såg tre
personer sitta der, fängslade till händerna som jag och
fastlåsta vid åkdonet med kedjor, hvilka voro dragna
genom deras fotbojor. Gevaldigern och en fångknekt
måste hjelpa mig upp, ty jag stod som förlamad, men
jag hörde dock den förstnämndes hviskning: Yar karl
nu! Då vi komma utom staden, skall Londer slippa
jernsakerna och få sitta bredvid mig." Han fattade
derpå mina ben, lade bojorna kring dem, slog upp min
rockkrage och tryckte min vida, runda hatt ner i
pannan på mig samt hoppade upp i vagnen, som med
ett skramlande buller for genom den tysta staden.
Gevaldigern vände sig om ett par gånger och såg på
mig. Ena gången sade han: "Man tror att Londer skall
följa med nästa transport, här äro ej många, som titta
på den här." Jag drog en djup suck af lättnad.
När vi kört en mil eller så, befriades jag från
bojorna och fick plats bredvid gevaldigern; då detta
var gjordt, sade den ene af de andra fångarne: "Det
var så rätt, herr Londer kilar ej bort." Jag såg upp
vid den bekanta rösten och igenkände ett af de fordna
arbetshjonen, en gubbe, som jag ofta användt att gå
både mina och arbetsinrättningens ärenden i staden;
han hade sedan dess begått stöld och var dömd att
undergå två år och trenne månaders straffarbete; vi
voro alltså kamrater nu.
Min skolkamrats förtroende för mig och den
:*amle "passoppens" respektfulla uppförande mot "herr
förvaltaren" ingåfvo mig något mod. Det förra hjonet
pratade om vår sammanvaro på "inrättningen" och
om min frikostighet mot honom och de andra
fattighjonen, om deras saknad då jag "kom bort", samt att
de alltid sagt, att jag var en hederlig herre, men att
jag "körde väl fort i backarna", det hade de alla
vetat. Resan varade i nio dagar, jag vande mig vid
min belägenhet och sällskapet; gevaldigern påminde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
