Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.85
skedde inom fängelset, han var ej förtrogen med många,
men han kände de flesta fångarne samt deras
föregående öden och gerningar och gaf mig många råd hur
jag borde förhålla mig mot den eller den fången med
hvilken jag kom i beröring, och det "höga befälet"
dyrkade han med den innerligaste hängifvenhet; hans
aktning för underofficerarne och vaktknektarne kunde
kanske deremot varit något större än den var. Äfven
i afseende på mitt förhållande till de tvänne
sistnämnda "bunkalag en", som Kula behagade benämna
bevakningen, erhöll jag mången nyttig vink.
Äfven sina sorger, bekymmer och förargelser
förtrodde han mig, de förstnämnda gälde hufvudsakligen
det förflutna och det fel, som bringat honom i olyckan;
hans häftiga lynne förorsakade honom ännu vissa
farhågor, att blifva extra judicielt bestraffad fruktade han
nemligen värre än döden, en dylik skam tyckte
han sig ej kunna öfverlefvat "Far raseriet på mig,
Länder, vet jag ej hvad jag gör och dagen efter jag
fått mig något i hufvudet föraktar jag både mig sjelf
och nästan, se, det är i dylika stunder, Länder, som
Kula behöfver en vän, som förstår mitt andliga, ty
om jag lade en vaktknekt på örat, finge jag kanske
prygel, och se det tar jag aldrig, om jag så skall sätta
eld på fångelset eller mörda, Gudbevare höga befälet,
för att bli dömd till döden i stället."
Lyckligtvis var Kula ett slags favorit inom
fängelset, och på de der "bondånger- och sjelfföraktsdagarne"
lemnades han i fred att storgråta; "Kula är i dåligt
lynne", hette det då bland både befäl och fångar.
Jag försökte en gång, vid ett dylikt tillfälle, att trösta
och upprätta honom i sina egna ögon, han kastade
sig då för mina fötter, kysste mina händer och
välsignade mig såsom sin räddande engel, ty han sade, att
han beslutat begå en eller annan gerning, som gjorde
honom ovärdig vara i "kyrkans tjenst", sedan pastorn
föraktade honom och troligen visste, att han dagen
förut supit med de gemena "nattvardssnyltarne" på
spinneriet. Min försäkran, att presten var alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
