- Project Runeberg -  Avgrundens folk (Norden) /
15

(1941) [MARC] Author: Jack London
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bury Vale i norra London, där mitt bagage stod. Här
tog jag följande dag av mig mina skor — med sorg
sade jag farväl till denna lätta och mjuka
fotbeklädnad — och min mjuka grå resdräkt och — ja, alla
mina kläder, varpå jag började ta på mig den okände
mannens ekipering. Han måste ha varit mycket illa
ute, då han varit tvungen att göra sig av med sådana
usla paltor för några få shillings hos klädmäklaren.

I armhålan på min eldareskjorta insydde jag ett
guldmynt — en jämförelsevis ringa summa i
betraktande av att den skulle vara min sista resurs, och sedan
tog jag på skjortan. Jag satte mig därpå ned och
filosoferade över de goda och feta år, som gjort min
hud så mjuk och känslig, ty skjortan var hård och
sträv, som om den varit av hår, och jag är säker på
att den strängaste asket inte lidit mera än jag under
de följande tjugofyra timmarna.

Det gick fort att få de övriga kläderna på, blott
kängorna vållade besvär. De voro lika hårda och styva,
som om de varit av trä, och först efter ett långvarigt
bearbetande av ovanlädret lyckades jag att få
fötterna i dem. Med några få shillings, en kniv, en näsduk,
litet brunt papper och litet shagtobak i fickan stövlade
jag sedan nedför trapporna och sade adjö till mina
olycksprofeter till vänner. Då jag gick, kunde
"hjälpen i huset", en vacker, medelålders kvinna, inte
återhålla ett leende, hennes läppar skildes åt, och från
strupen hördes detta sällsamma djuriska läte, som vi
bruka beteckna med ordet skratt.

Knappt hade jag kommit ut på gatan, förrän jag la-

15

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:18 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/avgfolk/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free