Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tag av tobaken, som gled ner i strumpan, och slutligen
— just som ljuset försvann från den grågula himmeln
och en kall vindkåre svepte över marken — stodo vi
tre stackars förtappade varelser med våra små
bylten i handen utanför arbetshärbärgets port.
Tre unga arbeterskor kommo förbi, och den ena
tillkastade oss en medlidsam blick; jag följde henne
med ögonen och hon stannade och såg medlidsamt på
mig. De gamle männen lade hon inte märke till. Store
gud, hon beklagade mig. Jag var dock ung och
livskraftig och stark. De två gamla, som voro i mitt
sällskap, hade hon inte något medlidande med!
Hon var en ung kvinna, jag en ung man. Det var
antagligen detta, som dikterade hennes känslor och på
samma gång förringade värdet av hennes medlidande.
Medlidande med gamla är en känsla, som alla hysa,
och fattighusporten är intet ovanligt ställe att se gamla
utanför. Därför visade hon mig mera medkänsla än
de övriga, och jag förtjänte det minst eller rättare inte
alls. I London tycks grå hår inte gå i graven med
heder.
På ena sidan av ingången var en klocksträng, på
den andra en knapp att trycka på.
:— Drag i klocksträngen, sade kusken till mig.
Och jag drog i strängen på samma sätt som jag
skulle ha dragit i vilken annan klocksträng som helst.
— O, o! ropade de förskräckta. Inte så våldsamt!
De sågo förebrående på mig, som om jag hade
förstört varje chans till en säng och välling för dem. Det
Avgrundens folk — 5
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
