Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hade gjort äldre, manliga fattiggubbar till sin
specialitet. Eller trodde han kanske, att jag ville göra
honom till medbrottsling i en eller annan desperat
förbrytelse. Rädd blev han i varje fall.
Som läsaren kanske erinrar sig hade jag sytt in
ett guldmynt i armhålan på min skjorta. Det skulle
utgöra min reservfond och nu hade jag för första
gången lust att göra bruk av det.
Först sedan jag vänt och vridit mig för att visa var
myntet var insytt, lyckades jag förmå kusken att
hjälpa mig. Men hans hand darrade så, att jag var rädd
för att han skulle skära mig, och till sist måste jag
själv ta kniven. Guldmyntet — denna förmögenhet
för deras hungriga blickar — föll ut och så
marscherade vi till närmsta kafé.
Givetvis måste jag nu berätta för dem, att jag
egentligen var ett slags forskare på det sociala området och
var ute för att studera, hur de fattiga levde. Detta
hade till följd, att de genast upphörde med sin
öppenhjärtighet. Jag var inte en av deras egna; mitt språk
hade blivit ett annat, mitt tonfall hade förändrat sig
— kort och gott, jag tillhörde överklassen, och de voro
medvetna om det.
— Vad vill ni ha? frågade jag, då kyparen kom.
— Två skivor bröd och en kopp te, sade kusken
ödmjukt.
Låt oss stanna här och’se på situationen. Här satt
jag med två män, som jag hade bjudit med mig på
kafét. De hade sett, att jag ägde ett pund sterling i
guld och visste således att jag inte var fattig. Den ene
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
