Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ken hade begravt hustru och barn med undantag av
en son, som blivit vuxen och kunde ge honom en
handräckning. Men så skedde olyckan att sonen dog vid
trettioett års ålder i kopporna. Kort därefter måste
kusken själv på sjukhuset i tre månader, och så var
det slut med honom. Han var svag och nedbruten, då
han blev utskriven, hans unge, starke son var död,
hans lilla kapital förbrukat, och han stod utan ett öre.
Olyckan hade drabbat honom, och det fanns ingen
chans för en gammal man. Alla hans vänner voro lika
fattiga som han själv. Han hade försökt att få litet
arbete, då staden förberedde sig till
kröningsfestligheterna. — Men jag blev till sist sjuk av att ständigt
höra samma svar: "Nej! Nej! Nej!" Det ringde i mina
öron under’ nätterna, när jag försökte sova. Senast i
förra veckan hade han hänvänt sig i Hockney efter en
annons, men då han uppgivit sin ålder, hade man åter
svarat honom, att han var för gammal — mycket för
gammal.
Snickaren var son till en soldat, hans far hade gjort
tjänst i tjugotvå år. Även hans bröder hade gått in i
armén; den ene, som var översergeant vid husarerna,
dog i Indien efter upproret; den andre, som i nio år
hade tjänat under lord Roberts, hade omkommit i
Egypten. Snickaren hade inte gått den militära banan, och
därför traskade han fortfarande kvar på detta klot.
— Men känn här, sade han och rev upp skjortan.
Jag är mogen för ett anatomiskt museum. Jag
krymper in, sir, blir till ingenting av brist på föda. Här
ska ni få känna på mina revben.
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
