Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att fattiga män och kvinnor, vilka vållade sjukhuset
särskilt besvär eller som voro svårt angripna, alltid
"expedierades". De fingo en omgång "svart mixtur"
eller litet "vitt pulver" samt vandrade över till
evigheten.
Det är av underordnad betydelse huruvida detta är
riktigt. Huvudsaken är, att det är den allmänna
uppfattningen och att den uttryckes med orden "svart
mixtur" och "vitt pulver".
Vid åttatiden kömmo yi till en källare, där vi fingo
te och allt avfallet från sjukhusmåltiderna. Avfallet
hade staplats upp i högar på en väldig bricka —
brödskivor, fettklurhpar, fläskbitar, det brända skinnet från
stekt kött, ben, ja, kort sagt alla lämningarna från de
av olika sjukdomar lidande patienternas munnar och
fingrar. Männen borrade ned sina händer i högarna,
grävde och rotade i dem, vände och vredo på dem,
ratade eller skrapade åt sig. Det såg hemskt ut. Svin
kunde inte ha gjort det värre. Men de stackars satarna
voro hungriga och de åto glupskt av svinmaten, och då
de inte kunde få ner mera, bundo de in d#t som blev
över i sina näsdukar och gömde dem innanför skjortan.
— Vad tror du jag fann därute, sist jag var här?
sade "Ginger" till mig. Jo, en hel mängd kotlettben.
Med därute menade han den plats, där allt
avskrä-det översprutades med desinficerande vätska. — Det
var en försvarlig mängd, massor av skärt kött, och
jag snappade det åt mig och var ute ur porten i en
hast; jag ville se, om jag i en fart kunde finna någon
att ge det åt. Men det fanns inte en själ på gatan och
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
