Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag satt där, men icke en kände sig på kungens
kröningsdag så rörd, att han gick bort till kvinnan och
sade: "Här är en sexpence, gå och få en sängplats."
Särskilt kvinnorna gjorde sig lustiga över hennes
nickande och fingo alltid sitt sällskap att skratta.
Det var grymt. Jag måste erkänna, att raseriet
började sjuda inom mig, då jag såg den glada mängden
strömma förbi, och jag kände en viss hämnande
tillfredsställelse vid att tänka på, att Londons statistik
förkunnar, att var fjärde vuxen person är bestämd att
dö på det offentligas bekostnad antingen på
arbetshuset, sjukhuset eller hospitalet.
Jag slog mig i prat med mannen. Han var
femtiofyra år, en nedbruten dockarbetare. Han kunde blott
få arbete, när efterfrågan på arbetskraft var stor, eljest
föredrog man yngre och starkare män. Nu hade han
tillbringat en vecka på bänkarna vid
Themsen-prome-naden; det såg dock ut att ljusna litet för honom, ty
den nästa veckan hoppades han få ett par dagars
arbete, så att han kunde få en säng i något logihus. Han
hade levt hela sitt liv i London med undantag av fem
år, då han tjänstgjort i Indien.
Han ville givetvis gärna ha något att äta, och det
ville hon också. Dessa tider voro ovanligt hårda, och
det var ett undantagsfall, att poliserna hade så brått
om, att fattigt folk fick sova litet.
Jag väckte flickan eller jag kanske borde säga
kvinnan, ty hon sade: — Jag är tjugoåtta år, sir, så reste
vi oss för att söka rätt på ett kaffehus.
— Ett sådant arbete att få tänt alla dessa ljus,
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
