Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg tipp med lärkan på morgonen och gick ut på
fälten; han var daglönare, och till daglönare var han född.
Mrs Mugridge var sjuttiotre år. Från det hon var
sju, hade hon arbetat på åkrarna, först gjorde hon en
pojkes arbete, sedan en mans. Hon arbetade ännu;
hon höll huset skinande rent, tvättade, lagade mat och
bakade, lagade mat för mig också, bäddade min säng,
då jag kommit i huset, så att jag nästan kände mig
skamsen. Efter mer än tre tjog arbetsår ägde de dock
ingenting, hade absolut ingenting att se fram emot än
mera arbete. Och de voro likväl nöjda. De väntade
sig inte annat och önskade sig ej heller något annat.
De levde enkelt, ja, tarvligt. Deras fordringar voro
små — en mugg öl, som de drucko i små klunkar i
det halvt underjordiska köket, när arbetsdagen var
slut, en veckotidning, som de studerade sju kvällar i
följd, och litet trögt, vardagligt småprat, som gick helt
mekaniskt. Från ett träsnitt på väggen såg en
spenslig, änglalik kvinna ned på dem; under bilden stöd
skrivet: "Vår vördade drottning", och från en starkt
kolorerad litografi vid sidan av den blickade en tjock,
äldre dam ut i rummet; nedanför stod: "Vår drottning
— vid hennes diamantjubileum".
— Det bröd man sliter för smakar bäst, citerade
mrs Mugridge, då jag framkastade, att det väl snart
var på tiden att de unnade sig litet vila.
— Vi behöver inte någon hjälp, sade Thomas
Mugridge som svar på min fråga, om barnen inte gåvo
dem en hjälpande hand.
— Vi vill arbeta, tills vi dör, mor och jag, tillfo-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
