Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tade arbetaren kan knappast skryta med sin kost. Att
döma efter kaffehusen, vilka äro en mycket god
måttstock, få de i hela sitt liv aldrig veta vad te, kaffe och
kakao egentligen är. Det blask och diskvatten, som
kaffehusen servera och som blott varierar i fråga om
tunnhet och smutsighet, kan aldrig ge en aning om
det te och kaffe, vi äro vana att dricka.
Medan vi uppehålla oss vid kaffehusen, kommer jag
att tänka på en liten händelse, som jag iakttog på en
sådan lokal vid Mile End High Street i närheten av
Jubilee Street.
— Kan du inte låta mig få något för den här, mitt
barn? Det gör detsamma, vad det blir, jag har inte
smakat en bit på hela dagen och jag är nära att
svimma ... Det var en gammal kvinna, som sade detta.
- Hon var klädd i några tarvliga, svarta paltor och hon
höll en penny i handen. Den hon hänvände sig till
och kallade "mitt barn" var en tjugofyraårig kvinna,
samtidigt ägarinna och servitris i affären.
Jag väntade, kanske lika spänt som kvinnan, för att
se vad resultatet skulle bli av denna vädjan. Klockan
var fyra på eftermiddagen och den, gamla såg svag
och sjuk ut. Värdinnan betänkte sig ett ögonblick, så
kom hon med en tallrik lammstuvning och gröna ärter.
Jag höll just på med en tallrik med samma anrättning,
och enligt min uppfattning var lammet ett gammalt
får, och de gröna ärterna kunde ha varit grönare utan
att bli ungdomliga, men i varje fall kostade en sådan
portion sex pence, och värdinnan lät henne få den
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
