Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märka, att man väntar, att man skall betala, innan man
börjar äta, och är man dåligt klädd, blir man tvungen
att betala vid beställningen.
Flickebarnet började bita i guldmyntet, undersökte
dess klang mot disken och granskade misstänksamt
mina paltor.
— Var har du funnit den? frågade hon sent
omsider.
— Tror ni någon lämnat den kvar på bordet, då
han gick? svarade jag.
— Vad är meningen, frågade hon och såg mig lugnt
i ögonen.
— Jag gör dem själv, fortsatte jag.
Hon fnyste föraktfullt och gav mig tillbaka i smått
silver, och då hämnades jag genom att bita i och pröva
klangen hos varje särskilt mynt.
— Jag ska ge er en halv-penny för en bit socker
till tet, sade jag.
— Dra åt helvete! blev det hövliga svaret, och hon
underströk sin hövlighet med en del uppiggande
uttryck, vilka tyvärr inte kunna återges i tryck.
Jag har aldrig haft någon större förmåga att ge svar
på tal, men den lilla jag hade, gjorde jag fullständigt
slut på och dock måste jag svälja mitt te som en
sia-gen man, medan hon blängde på mig och följde mig
med ögonen, ända tills jag kom ut på gatan.
Medan 300,000 människor bo i enrumslägenheter
i London och 900,000 bo på olagligt och oförsvarligt
sätt, äro 38,000 inregistrerade såsom boende i vanliga
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
