Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"nattkvarter". Det finns många sådana hus, men på
en punkt likna de alla varandra, från de små smutsiga
till de kolossalt stora, som ge 5 procent i avkastning
och lovprisas av snygga medelklassare, vilka dock
endast veta en sak om dem, nämligen att de äro
obeboeliga. Det är detta senare, att de äro obeboeliga, som
jag menar, att de alla ha gemensamt. Jag syftar inte
därvid på att taken läcka, eller att det drar genom
väggarna, utan jag tänker blott på, att en tillvaro på
dessa ställen är förnedrande och hälsovådlig.
"Fattigmanshotell" kallas de ofta ironiskt. Att icke
äga ett rum, där man då och då kan vara för sig själv,
att köras ur sin säng på morgonen antingen man har
lust att ligga eller ej, att hyra och betala för en ny
säng varje natt, sanit att aldrig vara ensam — det är
i sanning en tillvaro annorlunda än den som leves
på ett hotell.
Man får emellertid inte betrakta, vad jag här sagt,
som ett generellt fördömande av de stora privata och
kommunala logihusen och "arbetande mäns hem".
Långt därifrån. De ha i många avseenden för sin del
avhjälpt de styggelser, som vidlådde de oansenliga
små logihusen, och de ge arbetaren mera för hans
pengar, än han tidigare fick. Men därför bli de aldrig
så beboeliga och sunda som en man, som uträttar sitt
arbete här i livet, kan ha krav på.
De små privata nattkvarteren äro vanligen så
skrämmande, att det är omöjligt att försona sig med dem.
Jag har själv sovit på sådana ställen och känner till
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
