Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han stred manligt för att hålla hemmet uppe
genom att ta tillfälligt arbete av vad slag som helst, men
hans hustru och barn ledo nöd. Han såg det och svalt
själv och blev sjuk och svag. Det är tre veckor
sedan han blev sjuk, och det fanns då inte ett spår av
mat i huset. Ingen av dem klagade, ingen sade ett
ont ord; men fattigfolk vet nog hur det går.
Husmödrarna i Batavia Street sände litet mat till dem, men
så ansedd och respekterad var familjen Cavilla, att
maten sändes anonymt och med beräkning, så att
deras stolthet inte skulle bli sårad.
Det ofrånkomliga hade drabbat dem. Cavilla hade
nu svultit, lidit och kämpat i aderton månader. Så
steg han en septembermorgon upp tidigt, tog sin
pennkniv och öppnade den. Först skar han halsen av sin
hustru, Hanna Cavilla, trettiotvå år gammal, och
därpå förfor han på samma sätt med sin son Frank, den
äldste, tolv år. Han fortsatte med sin son Walter,
åtta år, dottern Nellie, fyra år, och sin yngste son
Ernst, sexton månader gammal.
Så satt han hela dagen hos sina döda. På kvällen
kom polisen; han sade till konstaplarna, att om de
ville ha ljus för att se, måste de själva lägga ett
pennymynt i gasautomaten.
Frank Cavilla stod inför rätta, klädd i en
fruktansvärt sliten grå kostym och utan krage. Han var en
vacker man med en mängd av svart hår, mörka,
uttrycksfulla ögon, fint tecknad näsa och haka och en
yvig mustasch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
