Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde finna skydd; sjuk och ensam i sin sista stund
hade hon dött under natten, då hon inte längre kunde
bära sina lidanden. Hon var sextiotvå år och hade
försörjt sig med att sälja tändsticksaskar på gatorna.
Hon dog, som ett vilt djur lägger sig ned att dö.
Bilden av en pojke på de anklagades bänk på en av
East Ends polisstationer lever ännu friskt i mitt minne.
Han nådde knappt upp över skranket. Han hade
förklarats saker till att ha stulit två shilling från en
kvinna. Pengarna hade han inte använt till snask och
kakor utan till att köpa mat för.
— Varför bad du inte kvinnan om litet mat?
frågade domaren i mycket kränkt ton. Hon skulle
säkert ha gett dig något att äta.
— Om jag hade bett om något, hade jag tagits av
polisen för tiggeri, svarade pojken.
Domaren rynkade ögonbrynen och tog emot
förebråelsen.
Ingen kände pojken eller anade, vilka hans
föräldrar voro. Han var utan upphov, ett kringstrykande
väsen utan fast bostad, ett ungt, vilsekommet djur,
som sökte sin föda i rikets djungler och slog ned på
de svagare, liksom de starkare slogo ned på honom.
De människor, som försöka att hjälpa, som då och
då samla ghettots barn och sända dem på
söndagsutflykter på landet, anse, att det inte är många barn,
som nå tioårsåldern utan att ha varit på landet
åtminstone en gång. Om dessa utflykter har jag läst
följande uttalande:
"Den andliga förändring, som en sådan dag måste
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
