Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparsamhet och kris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmögenhet, och likväl är det kanske endast det ihåliga höljet
för en förmögenhet, som just nu håller på att spolieras i grund,
spolieras så djupt t. o. m., att det blir ett stort gapande svalg,
där den stått, ett svalg, i vilket andra förmögenheter instörta.
Krisen består just däri, att den sammandrager
utbytningsförmågan, försvårar tillträdet till det allt förlossande dopet i
guld. Den liknar en indigestionssjukdom, som gör att
samhällsmagen i st. f. att smälta kastar upp de näringsämnen,
som tillföras den, medan samtidigt alla lemmarna förtvina
av brist på föda.
De massor av värden, som krisen förstör, äro säkert lika
oerhörda som oberäkneliga. Krisens innersta väsen är
ingenting annat än bristande konsumtionsförmåga. Frågar man,
varutav denna kommer sig, så ligger svaret nära till hands:
av den fria konkurrensen, som stiftar arbetslönernas järnlag.
Det är denna som nedsätter den stora massans
konsumtionsförmåga till ett minimum.
Så länge människorna samtycka att under den fria
konkurrensens spira dras och slitas om sin välfärd som vettvillingar
i stället för att med gemensamma krafter bereda den, så länge
finns det varken fram- eller återgång ur eländet. Det är och
förblir en evig kastning mellan krisernas ebb och flod.
Då krisen förstör värden, gör den intet annat än slopar en
massa verkställt arbete. Det egentliga slöseriet i vårt samhälle
är slöseriet med arbete, orsakat genom det oreglerade
planlösa produktionssättet. Om människorna icke längre
underkastade sig att vara lekbollar för blint verkande naturkrafter,
konjunkturernas ostadiga kastvindar, utan toge hela
produktionsprocessen i sin hand och reglerade den förnuftigt, det
vore den sanna, räddande sparsamheten.
Att reglera produktionen förnuftigt vill säga att inrätta den
efter det beräknade konsumtionsbehovet. Vad som nu reglerar
produktionen är icke folkets konsumtionsbehov, utan kapitalets
förvärdningsbehov.
”Kapitalets förvärdningsbehov” är en term, som låter
främmande, men den är i alla fall lätt att begripa. Då en kapitalist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
