Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linda-Gull och den gamle kungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jo mycket.
— Kyss henne då!
Och så måste han kyssa henne på den svarta, otäcka
munnen.
Efter som du tycker om henne, så ska du väl tacka mig
också, sade Linda-Gull, som bara stått och väntat på den
ceremonien.
— Tack, sade kungen och nickade helt vänligt.
— Det var inte bra, sade Linda-Gull.
— Inte bra? Hur ska det då vara!
— När man tackar, så klappar man också, sade Linda-
Gull.
Och så måste han då klappa henne, och det var en liten
varm och mjuk kind, hon hade, som alls inte var obehaglig
att röra vid.
— Och så . . . sade Linda-Gull.
— Är det något mer? sade kungen.
— Ja, och så skulle jag be att få klappa dig med.
Då blef kungen tvehågsen. Nu gick det ändå litet för
långt, tyckte han.
— Jo, för ser du, nu har jag klippt naglarna, sade
Linda-Gull och sträckte upp bägge sina små knubbiga händer
framför kungen, så att han måste se på dem, antingen han ville
eller ej.
Och sannerligen att han kunde se några utväxter på de
skära fingertopparna. Naglarna voro klippta så tätt intill huden,
som en sax möjligen kan komma, och inte ett spår syntes där
af några klor.
— Nu, gubben Gråskägg, kan du väl inte säga, att jag har
klor, sade Linda-Gull.
— Nej .. . hm. . . Nå, så klappa då!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
