Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Älfkungens bal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hästarna stampade på vägen, och brudfolket trampade i
förstugan, men ingen slöja kom där fram.
Plötsligt sprang mjölnardottern fram till fönstret. Ack, hon
hade ju stängt det, när hon hoppade in! Älfvan hade icke
kunnat öppna det.
Och mycket riktigt, där hängde slöjan på fönsterbrädan.
Men o, hur såg den ut, när hon tog in den! Sjaskig och
våt af nattdimman slank den som en riktig trasa.
— Du är då en slarfva! sade modern, då hon fick se den.
Har du låtit den vackra slöjan blåsa ut!
Och våt och tung som den var satte hon den på dotterns
hufvud, ty bättre någon slöja än ingen. Och så bar det af till
kyrkan. Men den lilla mjölnarflickan var nära att brista i gråt,
där hon satt på sin hvita häst, ty det var ju en evig skam att
stå brud i en sådan tras-ståt.
På kyrkvallen mötte de brudgummen, och han kom rakt
fram till sin brud och tog henne trohjärtadt i hand.
— Guds fred! hälsade han. Men sedan gaf han sig bara
till att stirra på henne.
— Nu skäms han för, hur jag ser ut! tänkte mjölnardottern
och blef ömsom röd och ömsom blek.
Men han tog och lyfte i hennes slöja.
— Hvad du är grann! utbrast han.
Och som med en mun brusto också alla de andra ut!
— Nej se! Nej se!
Hon trodde, att de gycklade med henne, och vände sig
bort för att dölja sitt ansikte, men när de icke ville upphöra
att förvåna sig, måste äfven hon lyfta på slöjan och se på den.
Och det var icke något gyckel. Tung kändes den nog
som förut, men det var icke längre för den var våt af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
