Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De bästa uapnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då stod dvärgen där på nytt och tog Harald vid handen
och ledde honom ut genom gångarna i berget och tillbaka till
landsvägen där de träffats.
— Få se nu då, om de inte bli rädda för dig, sade han,
och innan Harald hann tacka honom, var han försvunnen.
Harald såg sig nu omkring och kände nog igen sig, men
han tyckte, att allting blifvit så smått. Och när så en skara
halfvuxna pojkar kommo emot honom, och han märkte, att han
räckte dem öfver hufvudet, förstod han, att han vuxit och blifvit
stor, medan han varit hos dvärgarna.
Pojkarne tyckte emellertid inte, att han var vidare fin i sin
knutiga pansarskjorta och svarta mössa.
— Inga tiggare få komma in i staden! skreko de och
började kasta sten på honom.
Men då blef det en annan låt. Alla stenarna studsade
tillbaka från hans mössa och på dem, som kastat dem.
Pojkarna tjöto och hoppade på ett ben in i staden och talade om
för sina mammor och pappor, att där ute var en elak karl,
som nära på slagit ihjäl dem. Och papporna och mammorna
blefvo mycket onda på den, som vågat vara stygg mot deras
små snälla barn. Och de gingo ut och bussade alla stadens
hundar på Harald.
Och hundarna rusade upp och refvo och sleto i hans
pansarskjorta, men inte det minsta hål lyckades de göra i den,
och när Harald knäppte dem på nosarna flögo de upp upp på
hustaken, så att hvartenda hus hade sin vov-vov, som skällde
och ville ner.
Men då blefvo alla människor förfärligt rädda och sprungo
efter sin poliskonstapel för att få något beskydd, och han kom
morsk och bredbent som förut och ställde sig framför Harald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
