Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juvelåkern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, men det här är ju bara en vanlig gråsten, vet jag
— sade hon.
— Visst, ja, tyckte bondpojken och knyckte på nacken.
Jättefolk ä ju så dumma, så de begripa sig aldrig på hvad som
är fint. Men annars så är det gredelina ametister, du, och om
en tittar på hela åkern, så är den alldeles gredelin. Men det
är klart, att inte du kan se det. Vill du låta bli att tumma på
min fina sten, du!
Flickan släppte helt beskedligt stenen. Men när hon hörde
att den var så där fin och rar, så tittade hon så mycket nogare
på den i stället.
— Hör du, sade hon, rätt som det var, nu ser jag att
den är gredelin.
— Kors, gör du det, sa’ pojken.
— Kan du inte ge mig en enda liten en, när du har så
många ?
— Är du rent tossig, du, sa’ pojken. På torget får jag
nog tio kronor för dem, som äro så små som ärter.
— Ja, men om jag nu hjälper dig att ta upp dem, så kan
jag väl få ett par?
Inge sneglade på henne, som om han betänkte sig.
— En ska du få, sa’ han. Det är mer än nog. Men då
ska’ du också rappa dig ordentligt.
Ja, det skulle han då få se. Och med detsamma var hon
uppe på sina ben och stod där så lång som en majstång. Så
böjde hon sig ner, plockade förklädet fullt med stenar, stjälpte
ur det på högen, dit Inge hade kastat sina, och höll på det viset
i hela natten, tills dagen började gry, och hon inte vågade stanna
längre ute. Men då var också fjärdedelen af det stora fältet
svart och mjukt som den finaste matjord.
5. — Wahlenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
