- Project Runeberg -  Länge, länge, sedan . . . Sagor /
62

(1903) [MARC] Author: Anna Wahlenberg With: John Bauer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gossen och Näcken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men på stranden gingo hans far och mor och gräto och
vredo händerna. Hela dagen hade de sökt sin lille gosse med
draggar och stakar och brutit sönder isen rundt omkring. De
ville åtminstone ha tillbaka hans stackars kalla kropp.

Förgäfves. De funno den inte. Men ehuru de förlorat allt
hopp, gingo de ändå och blickade utåt den tysta sjön. De
kunde inte gå in och sätta sig till ro i sina varma rum, när de
trodde att deras barn låg där nere i det hemska, våta djupet,
ty fastän de stirrade bortåt isen rakt på Näcken och Johan,
kände de inte igen sin egen lille son utan tänkte att skuggorna
där borta bara voro ett par granrisruskor, som man satt upp
vid vaken. Och Näckens spel trodde de vara vindens sus.

Slutligen begåfvo de sig likväl in med tunga steg. Men
när Nils kom emot modern och gråtande omfamnade henne,
kunde hon inte se honom. Han kom henne endast att tänka
på att nu hade hon bara en liten gosse, och hennes hjärta värkte
så, att hon inte kunde sitta stilla utan smög sig ut i natten igen.

Rundt kring stranden gick hon och ropade hans namn.

— Johan! Lille Johan!

Men Johan hörde henne inte, för Näcken berättade så roliga
sagor. Han hade just börjat på en ny om hafsprinsessan, som
inte ville lära sig dansa, och hafstrollet, som lofvat hennes far
att göra folk af henne.

När modern inte orkade gå längre, satte hon sig på en
sten, och hennes blick gled utåt sjön.

— Min lille gosse, min lille gosse, kom hem igen, sade hon,
alldeles som om hon trodde att han kunde höra henne. Din
lilla säng står bäddad, så varm och så god.

Johan vred litet på hufvudet. Det förekom honom som
om någon långt, långt borta, han visste inte hvem, hade talat
till honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/awlls/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free