Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldhönan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Måns skämdes öfver, att hon blifvit så där stursk och
ursäktade henne för alla som bådo att få höra henne, med, att
hon numera var generad för offentligheten och endast sjöng och
värpte om nätterna.
Långt om länge så fick också kungen höra talas om den
märkvärdiga hönan, som kunde sjunga och värpa guldägg. Och
tvärt gick han till Måns och bad att få köpa henne.
Men då kunde Måns förstås inte säga annat, än som
sanningen var.
— Ers majestät, sade han, hon värper alls inga ägg
längre. Och för resten äro vi sådana hjärtevänner, att vi inte
kan skiljas från hvarann.
— Prat, det där säger du bara, för du vill ha henne för
dig själf, din snålvarg! Tag bara hit henne, sade kungen.
Och så måste hönan fram. Men så fort hon fick se
kungen, så flög hon bums upp och satte sig på hans axel. Och
alla hofherrarna och kungen med skrattade med full hals.
— Hvad sa jag, sade kungen. Det syns väl, att hon vill
till hofvet.
— Är det sant, hönan min, att du vill till hofvet, frågade
Måns.
— Kack, kack, kack, det är väl min rätta plats, tyckte hönan.
Och så var den saken klar. Kungens kammarherre
räknade upp hundratusen riksdaler åt Måns, och så fick han vara
nöjd antingen han ville eller inte. Hönan bars i triumf till
slottet, och Måns fick följa med för att sköta om henne, så att
hon skulle ha allting som hon var van.
Nu blef hon ännu mera fjäsad än förut. Hon fick
juvelringar om benen och ordensband om bröstet, och alla
hofherrarna och hoffröknarna blefvo befallda att bocka och niga för
henne. Men hur det nu var, så ville hon inte göra någon nytta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
