Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anna till Axel.
Äfven, jag är outsägligt lycklig. Männerna älska väl häftigare, men om bättre, om mera troget... Axel,— det få vi kanske ännu se på oss. Äfven jag känner mig bättre och ädlare. Jag vill blifva god, mild, sann, med ett ord, en verkligt älskvärd kvinna, för att göra Axel lycklig. Därpå
tänker jag nu ehvad jag går, står, sitter, syr, spelar, sjunger eller läser, hvilket gör, att intet blir rätt och i rättan tid gjordt. »Hvad kommer åt dig, flicka?» frågade nyss min faster; »jag tror du har feber, dina ögon lysa så... känner du något ondt i hufvudet?» »Jag känner snarare något omkring hjärtat», svarade jag. Genast måste jag ta in en god portion Prinsens och Hoffmans droppar. Du skrattar? Jag med.
Axel till Anna.
»Hvad kommer åt dig, pojke, hvad tusan är du så tankspridd för?» frågade mig i går min hulda farbror. »Skall du skrifva på detta sättet? Papperet upp och nedvändt, pennan upp och nedvänd! Pojke, jag tror du är upp och nedvänd själft» — »Ack, farbror... har farbror någonsin varit kär?» — »Kär, pojke? — Jo, men då tänkte jag också gifta mig.» »Ja, det tänker jag också göra.» — »Också göra? Har man hört på maken! Låt se, 12 sk. för att hålla bröllop med, 12 sk. för att sätta hushåll med, 12 sk. och Guds barmhärtighet att lefva utaf för resten af lifvet. Nå jag gratulerar, solsken till middagen och månsken till kvällen, se det blir man fet på!»
Fatalt, när personer, som naturen nekat all slags urskillning, vilja göra sig kvicka! Fatalt, att han just skulle råka på att räkna till precis 36 sk.!
Anna till Axel.
Såg du hustrun och barnen där midt öfver gatan? Hvad de voro eländiga! Jag kan ej hjälpa dem, jag har nu intet; men du?
Axel till Anna.
Just nu fick jag penningar för Herkules, och mer än jag trodde. Hvad behöfver jag ridhäst, jag kan ju gå! Jag springer!
Axel till Anna,
en dag senare.
De äro hulpne, ej för ögonblicket, men, som jag hoppas för alltid. De ha husrum, kläder, föda, arbete; de kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
