Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga så noga. det jag nu säger, jag är i fejd med ödet, och vill ha det med ondo eller godo att ge vika.
Axel till Anna.
Människorna ha ju ej leopard- och tigerhjärtan i sina bröst, min Änna/ Tror du, att om vi yppade vår kärlek för våra släktingar, de icke skulle tillåta oss att få någon
gång se hvarannan? Anna, du är min sol, mina ögons ljus.
Om du länge döljer dig, så är allt stockmörker omkring mig.
Skola vi våga försöket, vi ha så litet att förlora därvid, så mycket att vinna. Säg ja!
Anna till Axel.
Du har rätt, Axel. Vi böra våga försöket. Tala först du med din farbror, och dä jag får höra hvad han sagt, skall jag få bättre mod till att yppa mig för min tant. Hon är nu något bättre.
Axel till Anna.
»Tala du med din farbror.» Det är rasande lätt sagdt, men gjordt — ah, det är något helt annat. Vet du, min farbror är en man, som har ett eget humör, och särdeles, rätt särdeles ögon. Dem kan han spänna uti en, så att orden i evighet ej komma ur halsen på den stackarn, som börjar säga honom något, som ej behagar honom; och sedan uppstår ett oväder, som visst icke kan jämföras med något i Sverige, endast med de orkaner, som rasa på västindiska öarne. Emellertid skall jag sy mig en päls af Jobs tålamod och salomonisk vishet, och våga försöket.
Anna till Axel.
Nej, nej bevars! Om du tror att det skulle så misshaga honom, och du ej har kurage... så är det bäst att vi slå hela försöket ur hågen.
Axel till Anna.
Äfven ganska lätt sagdt. Men förr än jag öfverger ett en gång fattadt beslut, — må orkaner, sju gånger värre än dem jag nu går att trotsa, blåsa mig samman och sönder. Farväl, jag är nu rustad till strids, och... går!
Anna till Axel.
Vänta, Axel, vänta! Ack, min goda vän, jag fruktar att detta är ett förhastande. De kunna visst aldrig samtycka. Vi äro ju båda dessutom ännu så unga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
