Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
rare grubblar för mycket för att kunna läsa, En fatal
blandning af-gråbruna och svartfärgade föreställningar om-)
gifva mig i min enslighet, som vålnader, uppstigna ur svarta
Tartaren- Hvad skall det blifva utaf dig, Anna, med denna
tant, snål och hård, som ej vill öppna sina dörrar för
unga, hyggliga männer? Skall du år från år sitta med
henne, torka som hon, bli surögd som hon (hvad under, då
du ej ser annat än henne) och srriittas af hennes Hosta?
Hvad skall det blifva af mig med denna farbror, somj
låter mig renskrifva sina memoarer och tankar, till dess mina
bli orediga? Hvad, säg mig, hvad? jS
Anna till Axel.
Hvad som helst utom ovärdiga, otacksamma varelser.
Axel, du får aldrig mer ur denna ton tala om min tant.
Hon har sina mindre goda egenskaper, men hon har äfven
sina goda, och menar mig dessutom väl, det vet jag. Hellre
än att förlöjliga hennes ålderdoms bräckligheter, ville jag
ha dem själf. Din farbror, Axel, har, som du själf sagt
mig, gjort dig mycket godt.
Axel till Anna. -^
0, de äro Båda änglar ut^n tvifvel, riktiga ljusens
änglar, men som låta oss sitta i stockmörkret. Jag är sjuk
och ledsen.
Anna till Axel.
Axel, jag är så glad i dag. Jag har så goda
förhoppningar! Hvarifrån och huru? Hör I Jag var i går i
kyrkan. Luften var kall, vinden stormig. Faster ville ej låta
mig gå. Jag bad och bad, till dess »nej mitt kära barn»
ändtligen förvandlades uti »nå, sä må du få gå då, envisa
stycke!» hvilket uti mina öron lät rätt harmoniskt.
För hvem jag rätt innerligen bad i kyrkan lä,r du väl
kunna gissa. Jag bad så af innersta hjärtat, så hoppfullt,
som någonsin ett barn kan bedja en allgod fader. Då jag
med djup andakt tillika med församlingen steg upp, för
att sjunga det himmelska Halleluja, bröt en solstråle klart
och underbart fram genom kyrkfönstret och upplyste Westins
härliga altartafla. Trons, kärlekens och hoppets änglar,
knäböjande kring den uppståndnes graf, stodo på en gång
så, lefvande, så öfverjordiskt sanna, att man tyckte dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
