Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rare grubblar för mycket för att kunna läsa, En fatal blandning af gråbruna och svartfärgade föreställningar omgifva mig i min enslighet, som vålnader, uppstigna ur svarta Tartaren. Hvad skall det blifva utaf dig, Anna, med denna tant, snål och hård, som ej vill öppna sina dörrar för
unga, hyggliga männer? Skall du år från år sitta med henne, torka som hon, bli surögd som hon (hvad under, då du ej ser annat än henne) och smittas af hennes Hosta?
Hvad skall det blifva af mig med denna farbror, som låter mig renskrifva sina memoarer och tankar, till dess mina bli orediga? Hvad, säg mig, hvad?
Anna till Axel.
Hvad som helst utom ovärdiga, otacksamma varelser. Axel, du får aldrig mer ur denna ton tala om min tant. Hon har sina mindre goda egenskaper, men hon har äfven sina goda, och menar mig dessutom väl, det vet jag. Hellre än att förlöjliga hennes ålderdoms bräckligheter, ville jag ha dem själf. Din farbror, Axel, har, som du själf sagt mig, gjort dig mycket godt.
Axel till Anna.
O, de äro Båda änglar utan tvifvel, riktiga ljusens änglar, men som låta oss sitta i stockmörkret. Jag är sjuk och ledsen.
Anna till Axel.
Axel, jag är så glad i dag. Jag har så goda förhoppningar! Hvarifrån och huru? Hör I Jag var i går i kyrkan. Luften var kall, vinden stormig. Faster ville ej låta mig gå. Jag bad och bad, till dess »nej mitt kära barn» ändtligen förvandlades uti »nå, så må du få gå då, envisa stycke!» hvilket uti mina öron lät rätt harmoniskt.
För hvem jag rätt innerligen bad i kyrkan lär du väl kunna gissa. Jag bad så af innersta hjärtat, så hoppfullt, som någonsin ett barn kan bedja en allgod fader. Då jag med djup andakt tillika med församlingen steg upp, för att sjunga det himmelska Halleluja, bröt en solstråle klart och underbart fram genom kyrkfönstret och upplyste Westins härliga altartafla. Trons, kärlekens och hoppets änglar, knäböjande kring den uppståndnes graf, stodo på en gång så, lefvande, så öfverjordiskt sanna, att man tyckte dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
