Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
reträtt genom dörren. Jag är förtretad öfver den förlorade
förmiddagen.
Anna Ull Axel.
Fem gånger har jag pä denna förmiddag öppnat munnen
för att börja mitt lilla tal; fem gånger tillslutit den åter.
Att be om något hade visst varit fruktlöst, ty min tant
i sitt soffhörn, med sammanknäppta läppar och stränga
ögonkast, såg ut som ett lefvande nej!... Men i
eftermiddag.
Axel till Anna.
Nu är gubben fast, han skall inte slippa mig. Han
sofver middag. Jag skall väl vakta, att hvarken hain går ut,
ej heller någon in till honom, innan jag fått säga. honom:
»jag älskar Anna, jag måste ha henne till hustru eller döl»
Anna Ull Axel.
Axel, hur mitt hjärta klappar! Äfven min ta^nt sofver
middag, då hon vaknar, skall jag tala; må hon ej väckas
för snart, då är hennes lynne ej godt... tyst, Minette!
jama icke så! se där kaffegräddan, ät och tig! Ack, där
surrar ju en stor fluga... sätter sig kanske på hennes
näsa,... nej, — min goda ängel förde den förbi! Godt,
hon sofver lugnt. Men en gång skall hon dock vakna...
och jag tala! Jag darrar under det jag skrifver,
Axel, hvad mitt hjärta klappar I Jag hör det slå!
Det är plågsamt!
Känner du det så äfven, Axel?
Axel Ull Anna.
Mitt hjärta klappar visst både fortare och hårdare än
någon klockas pendel, men jag önskade, om ock det skulle
kännas aldrig så plågsamt, att det skulle slå hårdt, som
en kopparslagares hammare!, för att kunna väcka och muntra
upp min förträffliga farbror, som, enkom mig till pina .och
plåga, sofver middag i ett. Intet ir så odrägligt, som att
vänta, att lefva i ovisshet — att bereda sig. Jag har hostat,
sjungit, larmat utanför hans dörr... fåfängt! Hvar gång
jag lyssnar, får jag den förtreten att höra honom snarka.
Vore ej nyckeln ur dörren, kunde man komma in och lätt
hitta på något medel att ramla ikull öfver soffan, eller
något annat artigt manér för att väcka den sofvande. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
