Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
Axel till Anna.
Det är morgon. Världen vaknar, — jag år oj mer så
ensam. Det är dag äfven i min själ. Jag är lugn. Stunden
är inne. Det är — Nu!
Anna till Axel.
Jag har fått hvad du i natt skrifvit till mig. Axel,
kunde du tro dig vaka ensam? Hörde du ej mitt hjärtas
slag? O huru besynnerligt, att en sammansättning af träd,
mossa och kalk, hvad som för dig är golf, för mig tak,
skall hindra tvenne människohjärtan att förstå hvarandra!
Ack vore detta rm dock litet längre borta; jag darrar!
Axel till Anna.
Ännu har jag hopp, älskade, dyrkade Anna! Ännu är
intet afgjordt. På morgonen, under det min farbror drack
sitt kaffe, tog jag mitt parti, bad Gud, tänkte Anna! drog
ändan och gick in till honom. »Min bästa farbror!» började
jag lugnt och högtidligt. — »Min bästa brorson», svarade
han, »hvad skall nu mm bästa farbror göra?» — »Min
farbrors — godhet...» — »Nå väl da... min godhet... ?»
— »Jag önskar... jag har...» — »Jag önskar... jag har...
nå det var ju förträffligt!» (Ett högst fatalt manér har
gubben alltid haft, att säga efter mina ord; det gör, att
de låta en gång till så dumma.) — »Min farbror... jag är
kär!» — »Kär, ja det har jag nog sett på din gulsots fysionomi
se’n ett halft år, det är kärlekens färg.» — »Min farbror...
mitt hela lifs väl eller ve beror af ett ord. O min bästa
farbror, som»... Nu kom en människa, som jag hade önskat
satt på blåkulla, in med tidningarne. »Min gosse», sade
farbror, »kom igen om ett par timmar, så få vi talas vid. Nu
måste jag kasta en blick på sakernas ställning mellan
Turkiet och Ryssland.» Jag var just icke vid något tålsamt
humör; jag tog tidningarne, stoppade dem i min ficka och
sade bestämdt: »farbror måste först höra mig.» Han
stoppade fingrarne i öronen, spände i mig sina ögon, som tvenne
klor, och ropade: »ej ett ord, ej ett ljud! gif mig på
stunden igen tidningarne eller hör jag aldrig mer på dig!» Jag
skrek, han skrek högre; slutligen måiste jag arma lilla
vestanvind gifva efter för nordanstormen. Farbror blef god igen
och jag gick, ty han hade hvarken hört eller förstått mig,
sedan han fått ögonen fästade på den kära paragrafen,
3. — Axel och Anna m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
