Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Axel och Anna eller korrespondens mellan tvenne våningar. En liten roman i biljetter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
nande glöd... för att bli tokig om möjligt... Det blef
annorlunda... nu tränga de ljufva orden välgörande in i min
själ, som en aftondagg genom hårdt tilltorkad jord.
Anna, du skall ej förtvifla om mig, — jag skall ej
förtvifla om mig själf. Jag har varit ganska brottslig...
jag skall lida och försona... Hvad som vållade mitt fall?
Jag vet icke... förtviflan... svartsjuka... helvete!
Axel till Anna.
Du låter ej säga mig ett ord! Men är jag väl värdig
det? Kunna väl himlens rena änglar tala till brottets söner?
I morgon natt skall jag resa. Ett bref skall underrätta
min farbror om allt. Han skall ej neka sin olycklige,
landsflyktige brorson förlåtelse. Förlåtelse! — se där det högsta
jag nu kan hoppas på. Förlåtelse, hvilket ord... huru
saligt att vara förlåten! Jag ber min farbror göra mig
arflös... och betala mina skulder. Jag fruktar, att han
ej gör det senare. Anna, — i min yrsel lånade jag en
betydlig summa af en vän, ej rik, med hustru och flera små
barn. Han älskade mig, han trodde mig, han gaf sitt allt,
jag bedrog honom, jag spelade bort hans små barns kläder
och föda... Med mitt blod ville jag betala honom nu...
Ånger med tigerklor, som söndersliter mitt hjärta... hvad
båtar du honom?
Axel till Anna.
Jag har varit ganska brottslig — ganska straffbar...
inför dig vill jag anklaga mig — jag behöfver det. — Jag
visste mig synda och syndade ändå... Det är förbi... min
frid ligger bakom mig... den tid då jag ej kände ånger.
Rasande öfver min förlust, fordrade jag ut min lyckliga
motspelare. — Jag sårade honom illa... nästan dödligt.
Man bar honom hem till hajis mor... hans gamla mor!...
Det var hennes älskling... hennes enda barn... kanske
dör hon... väl henne!
Anna till Axel.
Axel, bed! Låt oss bedja!
Axel till Anna.
Jag kan ej, — — ej aiu! Jag ser honom... henne...
de hungriga små... deras far. O, hvad har det blifvit
utaf mig!... ^(1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
