Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
isynnerhet vid senare år, allt var starkare utsagdt, som
hos systern förblef ljuft sammansmältande kvinnligt behag.
De voro så sköna, att man ej utan rörelse kunde
betrakta dem. Ett öga, tröttadt af det myckna obehagliga
och sårande, som öfverallt möter, kunde med vällust hvila
på dessa ljufva varelser, som i den rena glorian af
barndomsoskuld stodo där likasom löften om en skönare och
bättre skapelse.
Deras leenden voro isynnerhet förtjusande: i dessa
afspeglades deras själar, djup af oskuld och glädje, — tvenne
daggdroppar lika, som, från himlen nedgjutna att uppfriska
jorden, i deras rena inre återgifva dess bild.
»Lyckliga barndom!» har jag hört, med saknande suckar,
utropas af tusende, som redan druckit djupare ur lifvets
bägare, vid hvars bräddar barnen endast sätta sina läppar
och kyssa bort det lätta eldfulla skummet. »Lyckliga
barndom, dig är gifvet att under lekar dricka glädjens rena
nektar, då vi under mödor och arbete i den grumliga
drycken oss räckes fåfängt söka en vederkvickande droppe!»
Och likväl tyckes mig, att man ej med rätt prisar
barndomen så säll. Huru många tårar gjutas ej af barnen!
Tårar af otålighet, af saknad, af vrede, tårar, som
skammen och förebråelserna utpressa, tårar af afund, harm och
förtviflan, med ett ord, af alla de passioner, som för
mognare bröst förgifta lifvets dryck.
Det är sant, de behöfde ej rinna, dessa tårar, om
alltid en vis och förbarmande hand afvände törnen från
gångstigen, där lifvets små pilgrimer vandra. Men ofta,
alltför ofta, afvänder man dem ej, — man sår dem dit.
Tvång, orättvisa bannor, växa som giftiga nässlor upp kring
de arma små. Huru ofta har jag ej sett det huru ofta
ej utropat: stackars barn, stackars små barn! Hvarföre
födde man er till ett lif, hvars få vårblommor man ej
låter er plocka?
Frihet — frihet, nöjets västanvind, hvars rena anda
allena till utveckling lockar hvarje skapelsens blomma, —
frihet skänke man er, oskyldiga små, som — födda för
odödligheten — måsten, för att hinna ert mål, vandra genom
ett stormigt fält! Frihetens fläktar, ej tvångets
Samumvind följe edra första steg, och världen skall då ej se så
många matta vandrare digna kraftlösa ned och blott släpa
sig fram på vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
