Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon ej ville att han skulle förstöra hela myggsläktet, hvilket
förmodligen ej syntes honom svårare än för Alexander
världens eröfring.
Elna måste gifva efter. Myggorna blefvo bortjagade,
och nu sökte Edvard genom kyssar på betten hindra dem
att svullna. Barndomens friska leenden strålade på deras
anleten under det de lekande stridde, Edvard för att gifva
kyssar, Elna för att undvika dem.
Jag sade att de aldrig med flit dödade ett enda djur; —
jag hade orätt. Då de sågo ett litet kräk, som låg
kämpande i dödsplågor, en fluga eller mal som bränt sig på
ljuset, en krossad men ännu lefvande mask, då gick Edvard,
som den minst blödiga, att med bortvändt öga och
förbarmande fot påskynda det ögonblick, då plågan blef till intet.
»Det är bättre att dö, än att lida», sade de, och bleka
vände de sig bort.
»Dessa barn äro för goda för denna jord», — sade de
som kände dem. »De skola visst ej lefva länge.»
Och likväl, min Gud, bland så många smärtor, bland
så mycket ondt, skulle det göra godt, om du tilläte dem
att dröja, dessa syner, som liksom åter uppenbara för oss
stjärnan, den vi förlorat ur sikte, som mildt och välgörande
påminna oss om hvarifrån vi komma och hvart vi gå.
Jordens gode och älskvärde! — om jag önskar att I
måtten dröja, är det för vår skull, ej för er. — Om den
Allbarmhärtige ville till sitt sköte återkalla dessa gnistor
af sin ande, som för ett ögonblick skulle värma och lysa
en ovärdig jord, — huru väl är det ej af honom, huru godt
för er!
Barndomens majdag hade för Edvard och Elna
förflutit, deras ungdom bröt in. De hade lefvat femton år.
Mycket var dock ej deras barnasinne förändradt. Den
första blåsippa som stack fram under snön, det första
smultron som rodnade för junisolens strålar, framkallade
ännu glädjens purpur på deras kinder, och deras
medvarelsers fröjd eller smärta framlockade, nu som förr, deras
leenden eller deras tårar. Endast att de nu mer än förr
närmade sig människorna, såsom de värdigaste för deras
omsorger.
Ingen hydda fanns på en mil omkring, som de ej hade
besökt. Deras mors godhet gaf dem oupphörligt tillfälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
