Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till den saliga njutningen att göra människor godt. »Säg
oss hvad ni behöfva», sade de till de fattiga och sjuka,
»om vi kunna, skola vi hjälpa er.» En mjukare bädd, en
sundare föda, en liten penningehjelp, ett förord skänktes
ömsom de behöfvande, alltid åtföljdt af milda vänliga ord,
som, utsagda af tvenne de ljufvaste röster, gjorde ett
intryck, lika djupt som välgörande. Där ej hjälp behöfdes,
sökte de väcka åtminstone en liten glädje, små skänker
åt gubben och gumman, namnam åt barnen delades ut,
och dessa senare isynnerhet, som af välgärningar merendels
värdera högst dem, som bevisas deras sockerälskande tungor,
alla små, amatörer af stoj och namnam, åtföljde och
hälsade Edvard och Elna ständigt med gälla fröjderop.
Man varnade deras mor för de missbruk, som så mycken
godhet kunde åstadkomma. Hon svarade: »låt oss ej vara
så fruktande: ett enda tillfälle att göra godt förloradt,
hvilket lätt genom misstroende händer, är en oersättlig
förlust. Jag medger, att genom för liten försiktighet vi
stundom kunna blifva bedragne af andra, men genom för
mycken bedraga vi oss själfva. Och sedan — om ni visste hvad
jag känner, då jag hör hvarenda mun välsigna mina barn!»
Om man ville tacka Edvard och Elna rätt efter deras
sinne, så skulle man säga dem: »jag är bättre nu, mina
plågor äro lindrigare»; — eller: »jag är gladare och
lyckligare»; — eller: »Gud är god, han låter oss ej misströsta»,
— då uppfylldes deras hjärtan af den renaste glädje, och
de tackade Gud.
Ej blott till den fattiga och mindre bildade folkklassen
sträcktes deras lyckliga bemödanden, deras välgörande
omsorger; och ej allena sorgen med tårar, smärtan som ropar,
sökte de lisa. Dessa tysta bekymmer, denna tärande oro,
dessa små men odrägliga plågor, lika tusende
knappnålsstygn, dem man ej gärna erkänner, och som pina desto mer,
alla dessa vedervärdigheter, som hänga som kedjor vid
den fina och bildade världens slafvar, anade de och ville
och sökte med förbarmande händer lätta. En blick, som
i en obevakad stund tolkade ett betryckt hjärta, en åtbörd,
en rörelse, som förrådde förlägenhet, merendels en följd af
sinnets oro, undföll sällan deras blickar, och alltid hittade
de på något medel att åtminstone för några ögonblick gifva
en angenäm känsla åt dem, som tycktes sakna hjärtats frid
och tillfredsställelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
