Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvillingarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack», svarade änglarne, sorgligt leende, »vi kunna ej
gifta oss, vi måste ju dö!»
Och på allt sätt och på alla sidor kom denna död emot
dem, hård, sträng, all glädje förbjudande och förstörande,
förvandlande allt i skymning och natt.
Denna död, som föreföll dem så fruktansvärd, skulle
de likväl lära att älska.
Plågan — lifvets villkor och lifvets fasa — som hittills
ej vågat nalkas dessa ljufva änglavarelser, grep nu med
hyäne-klor i deras bröst.
Jag hade hört dem säga: »vi skola dö!» med ett uttryck
som klagade, »vi måste lämna festen.» Kort därpå, ack,
hörde jag dem säga samma ord, men med en ton, som
uttryckte: »vi skola hvila oss!»
Kort var, Gudskelof, denna plågotid; hvilan kom ännu
innan grafven, och blott ett sakta, nästan smärtofritt
tynande rörde dem oförmärkt ned för dessa lifvets stränder,
där de ännu skulle plocka några blommor.
Emellertid hade de lidit, vunnit erfarenhet, och från
deras ögon försvann bleknande den prisma, som klädt hela
världen i purpur.
De sågo sig om... och försvunnet var paradiset; — de
sågo tårar, brott, smärtor, rysligheter, dem deras
vanmäktiga händer förgäfves utsträcktes till att hjälpa.
Mänskliga eländet, hvars innehåll de nu först lärde känna,
uppsteg lik en mörk fantom och utbredde öfver hela den sköna
jorden ett sorgedok.
»Människorna lida», sade de, »djuren lida, allt som
andas lider eller skall lida, — o, här är ej godt att vara;
här är lidandets hem!» och de önskade ej mer att lefva, —
»blott», tänkte de, »för att kunna något litet trösta och hjälpa.
Men det är ju så litet vi kunna!» och en vemodig tankens
blick omfattade jordklotet.
Vid denna tid började en god och upplyst andans man
undervisa dem i den religion de voro döpta till. I deras
änglarena själar, som i den goda jorden evangelium omtalar,
växte den himmelska säden, och bar hundrafaldt frukt.
Deras blickar klarnade småningom med ljuset i deras
inre; de sänkte dem väl ännu ofta till jorden, suckande:
»denna värld är ej god», men höjde dem snart åter till
himlen, gladt kännande: »det gifves en bättre!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
