Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkommer, hon går leende emot honom; hans tår rinner ej
obemärkt, den torkas af hennes hand, och hans leenden återstrålas i hennes; för honom plockar hon blommor för
att kröna hans hjässa, för att strö på hans väg. Han har
familj, tillgifna vänner, och räknar till sin släkt alla dem
som inga ha. Han älskar, han är älskad, han kan göra lyckliga, han är lycklig.»
Min Wilhelmina hade med trohet skildrat det sälla närvarande, och eldad af känslor, glada, ljufva som
vårsolsstrålar, vill jag nu som förr med en liten tropp lätta förhoppningar voltigera ut i framtiden.
Jag hoppas således att min predikan för nästa söndag ej måtte vara utan nytta för mina åhörare; och skulle de förstockade sofva, så hoppas jag att icke låta denna, ej heller någon af de större och mindre ledsamheter som kunna möta mig, gå mig till sinnes och störa mitt lugn. Jag känner min Wilhelmina och tror mig äfven känna mig själf
allt för väl, för att ej med visshet hoppas, att alltid kunna göra henne lycklig. Den ljufva ängeln har gifvit mig hopp att snart få addera en liten varelse till vårt lilla lyckliga hushåll. Jag hoppas att i framtiden få multiplicera ... För mina barn har jag hvarjehanda förhoppningar in petto. Får jag en son, så hoppas jag att han skall bli min efterträdare ... Får jag en dotter, så... om August ville vänta.... men jag tror att han som bäst håller på att fria.
Jag hoppas att med tiden finna en förläggare till mina
predikningar.
Jag hoppas att med min hustru lefva till hundra år.
Vi hoppas, min Wilhelmina och jag, att under denna tid kunna aftorka mångas tårar, och att själfva gjuta så få,
som vår rang och lott såsom jordens barn kan tillåta.
Vi hoppas att icke öfverlefva hvarandra.
Slutligen hoppas vi att alltid kunna hoppas, och när stunden kommer, då den grönskande jordens förhoppningar
försvinna vid det klara ljuset af eviga vissheter, så hoppas
vi, att den allgode fadern skall fälla en mild dom öfver
sina tacksamma, ödmjukt förhoppningsfulla barn.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
