Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sin själ, ser hon hvar väg. till odling, till verksamhet
stängd...
Otålighet är en plågsam känsla. För att lida mindre, låtom oss vara tåliga.
*
Om jag kunde göra något litet godt, skulle jag ej klaga.
Men jag kan — intet, intet. För att utom ett fängelses
murar dock kunna vara fullkomligt fånge, måste man vara
fruntimmer, och för öfrigt, som jag, fattig och beroende.
Jag vet att jag i detta mitt öde har många systrar i världen. O, mina stackars vänner! hvad jag gärna skulle vilja trösta er! Ack, äfven jag är en försmäktande vandrare i öknen — jag skulle vilja räcka er en vederkvickande dryck — och saknar själf en droppa friskt vatten.
*
Om man djupt känt en enda smärta, så förstår man alla andra lidanden.
*
Jag ser tvenne taflor, tvenne sidor af lifvet, — så olika hvarandra, som dagen och natten. På den första, hvilket lif! hvilken färgprakt! Kärlekens och den husliga sällhetens altaren stå krönta med evigt friska blommor. I skygd af lagrar och palmer öfva de sköna konsterna sina
ljusfulla lekar, och ur den härliga omväxlingsrika värld,
som omger dem, dricka de fritt inspirationens nektar. Åt
soliga höjder gå vetenskaperna sin njutningsrika lugna väg.
Allt lefver, rör sig, stiger, går framåt, blir klarare, mera
rent, mera betydelsefullt. Ur det störres ordning, skönhet
och rikedom utveckla sig alla mindre detaljer fulla af lif,
behag och friskhet. Intet är lågt, kraftlöst och tungt. Tvärtom är allt stort, rikt, allt pekar på odödlighet. Själfva olyckan har glans: den har sin ära, sina segersånger. Åskans ljungeldar och en molnfri sols lugna prakt upplysa ömsom scenen och ge den städse majestät. — Den andra — se en mulen dimmig höstdag — se trötta vandrare, som på en vild stenig hed söka ett hviloställe. De
vilja göra upp eld för att värma sig, men ett sakta frostigt
genomträngande duggregn släcker ut flamman och slutligen
hvarje ännu i askan glimmande gnista. Se eländet bli så
eländigt, att det förlorar medlidandet med sig själft, se
olyckan förhärda den olycklige mot olyckliga som han. Se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0100.html
