Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låt alla dessa träda tillsammans och bilda stora familjer, som styrda af vissa lagar, skulle uteslutande ägna sig?
att dyrka den Högste på ett honom behagligt sätt: — genom en kärleksfull verksamhet mot alla behöfvande, alla förorättade, alla öfvergifna och obeskyddade, — hvilket af
dessa stora familjer, troligen till större delen sammansatta
af obemedlade, endast genom förenade och klokt styrda krafter kunde åstadkommas.
Här skulle den, som är utan släkt och vänner, kunna knyta hjärtats heliga och ljufva band, kunna finna moder, syster och vänner, — kunna vid deras sida och i adel täflan med dem kläda och undervisa det öfvergifna barnet, vårda sjuklingen, trösta den bedröfvade, — med ett ord: lefva hvar dag så, att man vid dess afton kunde säga sig: »den har ej varit förlorad!» Här skulle den på villovägar förda kunna återkomma till dygden och Gud, börja ett nytt lif och känna en ny sällhet, oskuldens frid och dygdens modfulla glädje. Här skulle den olyckliga, på värld och människor förbittrade, finna ett hem, fullt af kärlek och mildhet, goda andar, hvilkas harmoniska röster snart skulle gjuta frid och lugn i det sårade hjärtat. Här skulle den ädla, som inom en lysande krets känner sitt hjärta sammanträngas af stora världens småhet och elände, stiga ned och i den tysta skuggan af ett stilla, men nyttigt lif blifva verkligt stor, — den eldiga, passionerade, som naturen gaf Alexanders själ och lyckan endast bojor, hvars exentriska kraft förtär henne och förstör andra, skulle här låta dess flammor brinna på andaktens, på välgörenhetens altaren, och känna under förfriskningen af själfvilliga försakelser; att ett helgons törniga krans är ett högre, ett skönare mål att sträfva för, än världslig storhet, världens lofsånger och denna ära, som likväl ej hinner upp till stjärnorna. Här skulle alla af naturen, lyckan eller världen styfmoderligt behandlade likasom slutas i skötet af en himmelsk mor, som, full af mildt allvar och ren kärlek,
skulle föra sina barn genom ett stilla, lyckligt och dygdigt lif till det eviga hem, där kärlek, sanning och sällhet först finna sina urbilder. O sköna och saliga lif — ädla stiftelser, oskyldiga och kära drömmar! Måtten I en dag blifva verkligheter!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
