- Project Runeberg -  Axel och Anna /
106

(1911) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hans uppsyn är stolt, men mild, hela hans väsende fullt af en adel själfkänsla, — den röjes i hans hållning, hans gång, hans lediga och behagfulla rörelser; — man ser, man känner, att han har medvetenheten af att på alla göra, blott genom sitt yttre, ett behagligt och imponerande intryck, och just därföre tänker han aldrig därpå — och därföre ännu verkar det dess mera obehindradt. Pannan är hög
och fri, ögonen blixtra af eld och klarhet, lätt och ädelt
hvälfd är näsan — uti alla anletsdragen, som i hela hans
väsende, röjer sig en fri och kraftig skön naturs utveckling, som i sitt yttre blott sökt ett uttryck, en motsvarighet för sitt inre. Friskhet och lif är i hans tal som i hans ansikte, och då han talar, känner man, att det sannas och godas lågor, som synas blossa ur hans ögon, äfven bo uti hans själ. Hans röst är stark, stundom för stark och hög kanske för konversations-tonen; men den höjer sig på tankens och känslans eldvingar — och den förra skulle vara lägre och svagare, om de senare vore lamare. Den
kommer ur ett bröst, hvars ingen enda känsla än blifvit kväfd eller fängslad. Det är frihetens röst och tyckes skapad att tala för den. Så ädelt, så skönt begåfvad af naturen och ödet — skulle han ej äfven vara god? — ack jo! han är god — god som jag tänker mig änglarna. Detta samma öga, som så kallt och lugnt ser faran och döden, se trotsigt
och föraktfullt på tyranner och den själfvilliga slafven — detta öga har deltagande tårar för ett barns lidande, för en kvinnas tysta smärta. Och skulle han ej vara god, då han är så öfverlägsen, så beundrad, så älskad! Utkorad till kung, skulle han väl glömma sin krona!

Bredvid denna härliga bild har jag, för den märkvärdiga kontrastens skull, ställt en annan, och betraktar dem ömsom. Denna bild, som förhåller sig till den första som skuggan till ljuset, är min egen. Mitt väsende är nedtryckt, det förråder min själs tillstånd; mina rörelser (i hans närvaro synnerligen) ofta besvärade och tafatta, så
väl genom den medvetenhet jag har af mina ringa behagligheter, som genom en skamfull blygsel, hvilken en dum
fåfänga, den jag ej kan öfvervinna, inger mig öfver min
klädsel, som är nästan torftig, i jämförelse med andras af
mitt stånd. Jag vågar litet tala, och då jag talar, är min
röst låg och mina ord säkert stundom otydliga, därföre att de blifvit vana vid att ofta hårdt nedtystas, kanske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free