- Project Runeberg -  Axel och Anna /
128

(1911) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den ensamma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fann honom förändrad. I hans blick låg en dyster eld, och i hans panna, förr så slät och klar, bildade sig stundom fåror så lika missnöjets. Ack, äregirigheten har smugit sig in i hans hjärta! — den jämte hans talanger har på örnvingar lyftat honom upp till den världsliga storhetens
höjder. Han har blifvit en stor man — men upphört att vara lycklig. — Hans älskvärda hustru såg nedslagen ut, och den mest eleganta toalett kunde ej dölja förändringen i hennes så behagliga ansikte. Det gjorde mig ondt att se dem — ack, vore de dock lyckliga och lugna som jag!

*



Jag har lefvat nära 40 år. Så ensam jag låg i min vagga, så ensam står jag ännu vid min graf. — Som en skugga har jag gått genom lifvet, och mitt lif har varit som en skugga. Allt mer försvinner den för mina blickar — men den evige Fader, hvars vilja jag lydt, öppnar för mig ett nytt, ett härligare lif, emot hvilket jag med obeskriflig glädje går! Ljufva böner, som jag uppsänder och känner att de äro hörda, stunder af himlaaning, känsla af änglafrid, som följer mig, lugn, som inga smärtfulla plågor förmå störa, ljufva glädjebäfiiingar, vällustfulla tårar, som jag ofta gråter — o kära, o heliga budskap! Hvad sägen I mig, om ej att jag snart skall skåda all kärleks, all fullkomlighets urbild; — att den trånande gnistan snart skall förena sig med den heliga eld, som var dess ursprung! —

*



Här har den matta handen upphört att föra pennan... Det hjärta, som så länge klappat af kärlek och smärta, hvilar nu.

Den ensamma har gått till sin faders hus... Lycklig hon.

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 03:28:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/axelanna/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free