Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hopplös öfverraskar oss i våra unga dar, är dess rysliga
nyhet förhöjd af känslornas ännu otämda kraft, hvad som väcker i hjärtat denna vilda fruktlösa strid emot ödet, hvars följd är misströstan och förtviflan.
Det är bojan som för första gången fängslar den fria handen, och smärtelifvets unga oerfarna slaf, som ser hastigt i bedragna förhoppningars afgrund försvinna skönhet, hälsa, kärlek, glädje, står ensam och tröstlös, — för andra likgiltig, för sig själf en fasa. Han tycker jorden sjunka under sina fötter, ropar till himlen om räddning eller åtminstone om tröst, och i dessa rysliga stunder är det förlåtligt om man väntar på underverk för att åter kunna hoppas.
Sjuklig krympling vid nitton års ålder, smög jag mig genom lifvet, skygg och dyster som en osalig skugga. Jag hade varit lycklig, därföre led jag nu mer. Ända till mitt sjuttonde år var jag full af lif och hälsa, — och så älskad,
och ack! — så lycklig. Då kände jag mig god, tyckte världen så skön, trodde människorna vara änglar, och Gud allas fader. En långvarig sjukdom kastade mig vid denna tid på en plågobädd, hvarifrån jag uppsteg lytt och vanställd på det rysligaste sätt. Man ömkade mig i början, men snart vände man sig ifrån mig; — äfven min mor, mina syskon. Mitt hjärta blef bittert, — jag kände min inre försämring, och började tro mig öfvergifven af Gud som af människor.
En vårdad uppfostran, en mera förfinad bildning, som blifvit skänkt åt mina unga år, tjänade nu blott att för mig skärpa känslan af min olycka. Aldrig klappade ett hjärta inom människobröst med mera brinnande kärlek för
frihet, verksamhet och de heroiska dygder, som historien
i lysande exempel framvisar. Aldrig lågade mera entusiastisk täflingsandan i en ynglings själ. Cato, Brutus,
Scipio, Regulus, dessa voro mina förebilder — jag skulle
likna om ej öfverträffa dem alla — och mitt namn skulle,
likt deras, äras af en ädel eftervärld. Ära och glädje under
ett rikt, dygdigt och gagneligt lif - så var min första
ungdoms hastigt flydda dröm. Fattigt medlidande, förakt,
glömska - under ett onyttigt, sjukligt och glädjelöst lif —
voro de rysliga verkligheter, som vid mitt uppvaknande slöto mig i järnhårda armar, — som ryckte mig ned ur min
himmel — och förmörkade för mig hela världen — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
