Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dö... hvila ... sofva ... om ock för alltid — i evighet —
upphöra att känna — upphöra att lida — o huru ljuft!»
Jag lutade mig ned för att med brännande läppar vidröra det svala vattnet, men studsade hastigt tillbaka vid åsynen af min egen afskyvärda bild, som, lik min olycksgenius, mer än vanligt förskräckande steg upp emot mig ur det dunkla djupet. Jag kände mig såsom stungen af en orm. Det förekom mig som hade min brottsliga tanke oskärat den rena böljan, och en straffande ande stigit upp för att förebrå mig att vilja bädda en själfmördares gral i det, som hade varit snart sagdt min oskuldsdags vagga.
Under orediga och plågsamma känslor fästade jag stirrande blickar på stranden midt öfver. Glada människoröster skallade därifrån, och snart kunde jag skönja huru i lustig midsommardans svängde sig brokiga par. Skratt och sång genljödo från klipporna rundt omkring. Jag steg upp, vände mig bort och gick djupare in i skogen.
Genom öppningen af en allé strålade mot mig de grant upplysta fönstren i mina föräldrars slott. Man gaf där
denna natt en fest för att fira min äldsta systers återkomst till fädernehemmet. Skild därifrån sedan barnaåren
för att uppfostras hos nära släktingar uti hufvudstaden,
återvände hon nu, en älskvärd fästmö i blomman af sitt
lif, och emottogs med festligheter, dem jag flydde — lika
ifrigt som jag förr hade sökt dem.
»Ingen skall sakna mig, ingen skall komma ihåg mig», tänkte jag med bitter känsla under det jag aflägsnade mig, sökande mörkret och tystnaden, — »föräldrar, syskon, roen er, dansen, sjungen! — Aldrig skall jag sjunga, aldrig skall
jag dansa, aldrig skratta mer!»
Nu danade musik ifrån slottet, och lät höra förtjusande toner af min älsklingsvals — de glada rösterna från stranden höjde sig starkare; — jag gick och gick och gick, -
de förföljde mig. O, I alle olycklige vänner, som lika mig
känt er utan glädje, utan hopp i världen, sägen i hvilken
stund I djupast känden ert elände? Var det ej då vid andras oskyldiga glädje afund och bitter harm insmögo sig i era hjärtan ? Om det är smärtsamt att tycka sig oförskylldt
lida, är det dubbelt smärtsammare att anse sig förtjäna det, då man för första gången finner sig låg och föraktlig.
Jag kan ej beskrifva hvilken känsla af oändlig smärta för
några ögonblick intog hela min varelse. Hela min kraft var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
