Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanträngd på en enda punkt — i känslan af mitt lidande. Den var mig odräglig. »O min Gud, trösta mig! o min Gud, trösta mig», upprepade jag med en ihålig röst, för hvilken jag själf ryste. »Om du är barmhärtighetens Gud — så se till ditt lidande barn! Återgif mid hvad du fråntagit mig... eller öppna din himmel, — sänd mig en ängel, — en ängel, som skall säga mig hvarföre jag lider, — hvarföre jag blef till... eller förinta mig... jag är ett stoft inför dig... upplös mig... förmäng mig med stoftet... förströ mig i vinden;... låt mig blott upphöra att känna... att plågas!» Denna vilda osammanhängande bön — ack, jag kände det! — var blott ett djärft och bittert knot. Alla jordens röster hade i denna stund kunnat ropa till mig, och jag hade ej hört dem. Blott en änglaröst, en omedelbar uppenbarelse, tyckte jag, kunde hämta mig lugn,— kunde återgifva mitt slocknande hopp, min tro på det som förr hade varit mig så heligt, så visst, så kärt — och som nu, för min känsla vacklande och höljdt i dunkel, lämnade mig utan ett enda stöd!
Hvar och en likt mig hastigt och oväntadt störtad i olyckans djup, skall känna som jag. Man skulle ej vara så olycklig, om man ej med förlusten af alla jordiska förhoppningar äfven ofta förlorade tron på en vis och
barmhärtig Gud. Denna röst, denna nådefulla röst, som ropar till oss, att en sparf ej faller obemärkt till marken, mycket mindre en af oss; — att våra hufvudhår äro alla räknade: — denna röst är ej hörd under passionens storm; — och om än den banar sig väg till vårt bröst, förmår den ej alltid stilla de upprörda vågor, - ty det vilda, otåliga hjärtat fordrar till borgen för dess sanning att erfara däraf en ögonblicklig verkan: — och då vid vårt knot ingen tröstande känsla stiger ner i det upproriska hjärtat, — ingen himlens röst låter höra sig - då vårt öde ej förändras, vår plåga förblir densamma... då förtvifla vi, — då... ack, huru olyckliga äro vi ej då!
Jag gick med blicken stirrande i natten, och jag förekom mig såsom ett nattens barn.
På en gång föll det mig centnertungt på hjärtat att hvad jag led, hvad jag kände, var blott ett upprepande af hvad andra före mig och med mig ledo och kände. Millioner människors blodsvett, millioners tårar hade före mig
sköljt och skulle ännu efter mig skölja den smärtoban jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
