Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drag. Jag fann dem ej. Ett skönt, mig främmande anlete,
öfverhöljdt af medlidsamma tårar och bestråladt af den
gryende morgonrodnaden, böjde sig mot mitt, och en varm,
mjuk purpurmun tryckte på min panna en ömhetsfull kyss. »O. min bror, min älskade bror!» hviskade samma änglaröst, som så hade trängt till mitt hjärta, »känn igen din syster, som Gud har låtit komma till dig för att älska och trösta dig, som aldrig mer skall öfvergifva dig!» - och jag kände mig tryckt i hennes armar.
Min förvirring var en stund så ytterlig att jag trodde mig ha förlorat mtna sinnens bruk.
På det innerligaste, mest ömhetsfulla sätt sökte min syster stilla spänningen i min själ. Hon slöt mig i sina armar, lät mitt hufvud hvila mot sitt bröst och liksom söfde med ljufva smekande ord mina upprörda känslor. Jag blef småningom lugnare, men kunde på länge ej öfvertyga mig om att blott min uppdrifna inbillningskraft hade låtit mig anse för en ängel — dock, hvad säger jag, — var det ej en ängel, fastän ännu i jordiska höljen, som Gud hade sändt till min tröst! — o, hon var det i ordets skönaste bemärkelse, och med hvart ögonblick kände jag det djupare. För att sprida fullkomlig klarhet i min själ, sade hon mig med få ord hvilken händelse fört henne till mig. Underrättad
om min sjukdom, dess följder och min olyckliga sinnesställning, hvilken mina glada och lyckliga bröder beskrifvit såsom gränsande till vanvett, hade hon genast vid sin ankomst till fädernehemmet frågat efter mig, och fått veta att jag, dyster som vanligt, släpat mig ned i parken. Då hon tämligen sent på natten åter underrättade sig efter mig och hörde att jag ej ännu var återkommen, smög sig denna älskvärda syster, under förevändning att gå till hvila, ifrån balen och ned i parken för att där i nattens tysthet uppsöka sin lidande bror. Hon ville ropa mitt namn, då ljudet af mina jämmertoner nådde hennes öra och förde hennes steg till det stället, där jag, förkrossad af smärta och nästan vanmäktig, hade dignat ner. Hon nalkades mig sakta, dröjde tyst vid min sida, hörde mig ropa Marias namn, bedja henne att hugsvala mig, och hennes klokhet och godhet ingåfvo henne att begagna sig af den förvirring, min häftiga sinnesrörelse och upprörda fantasi förde mig uti, för att bibringa mig tröst på ett sätt, som på mitt öfverspända sinne skulle göra största intryck. Mot slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
