- Project Runeberg -  Axel och Anna /
145

(1911) [MARC] Author: Fredrika Bremer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tröstarinnan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af vårt samtal, djupt upprörd af mitt lidande, trodde hon
att den jordiska, älskande systern skulle kunna förmå, mer
till min tröst än den till andevärlden hörande älskarinnan,
och hon lät sin känsla för mig tala. »Min bror» - så slutade hon sin förklaring — »var ej missnöjd med mig därföre att jag var din ängel! Maria skulle dock ha lämnat dig — och jag skall aldrig, aldrig öfvergifva dig!»

Jag kunde ej komma ifrån min förvåning. »Och dessa orakelsvar som du gaf mig?»

»Du skall finna deras grund i evangelium; där är tröstens och vishetens källa;... vi skola lära hvarandra att hämta därutur.» — »Och denna ljufva tröstefulla sång», — sade jag med tårfulla ögon »den var då endast en dikt?»

»Den var sanning — som, ehuru svagt af mig uppfattad, fördes i den form, uti hvilken du nu hörde den. Då vi en gång uti bättre världar skola höra de jordiska lidandes segersång, då vi själfva däri skola blanda våra röster, — o min bror, huru olika — huru hänryckande olika, skola dessa evighetens harmonier synas oss, jämförda med svaga, jordburna toner! — Himmelska saligheter, dem intet jordiskt öga sett, intet öra hört, intet människoförstånd är gifvet att begripa — o huru skulle väl en dödlig röst sjunga er värdigt? Tålige lidande! er blir det gifvet en gång.»

»Ja», svarade jag innerligt rörd, »jag skall kanske en dag med dessa få förena min röst, — men du min syster skall sjunga än skönare hymner bland jordens lyckliga uppståndne, — salig här och salig där — du Guds ängel!» Min syster svarade ej, men såg upp till himmelen med en blick så uttrycksfull af tålig undergifvenhet, som om hon förutsett att hårda öden skulle träffa äfven henne och på förhand frambure offret af sin vilja.

Hon hade tagit min arm under sin och förde mig sakta mot hemmet tillbaka. Allt mera ljusnande dager skingrade skuggorna omkring oss; morgonvindar spelade bland löfven,
och det ljufvaste fågelkvitter höjde sig i den friska, balsamiska luften. Bilder syntes mig alla dessa af rörelserna i min själ. Äfven i mitt nattomhöljda inre hade dager uppgått; jag kände tröstens milda fläktar, jag hörde hoppets sång. Tigande gingo min syster och jag bredvid hvarandra, men hennes strålande blick, ömsom fästad på mig,
ömsom sväfvande öfver de behagliga föremålen omkring oss,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 03:54:18 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/axelanna/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free